Aftonbladet – 17 februari 1857, sida 2

kulle skäras för ett så fruktlöst arbete, som utt försvara den kongl. propositionen i detta imne. Men då nu så skett, så, ehuru vi relan förut tillfyllest utvecklat skälen för vår anke i denna fråga, torde det likväl, i ansende till de ansträngningar, som från flera nåll göras för att bereda seger åt det till afsörande snart förestående förslaget, vara vår skyldighet att icke lemna våra motståndare fältet öppet för en alltför ensidig behandling af ämnet. Författaren i Svenska Tidningen börjar sin artikelföljd med påståendet, att en förändrad lagbestämmelse för riksstyrelsens förande i de fall, då konungen ej kan regeringsärendena vårda, är önskvärd — ja nödvändig — och att detta knappast torde vara underkastadt tvist. Författaren medger likväl, att äfven såsom interimsregeringen nu är sammansatt, af tio svenska och tio norska stadsråd, saken kan så tämligen bra så länge ärenden skola bebandlas, hvilka äro rent svenska eller rent norskan; men, säger han, skulle ömtåliga ärenden förekomma, som röra båda rikenas intressen och deri dessa råkade att stå i strid med hvarandra, eller åtminstone anses så, då kunde olägenheter framträda, som icke vore blott förmenta, utan ganska känbart verkliga, emedan det då lätt kunde hända, att, i följd af det mellan den svenska och norska statsministern för hvar vecka alternerande ordförandeskapet, ärendets afgörande komme att bero på hvilkendera sidan saken kunde drillas så, att ärendet företoges eller uppskötes. Vi taga till en början fasta på detta yttrande och fråga: Men hvarföre har man då icke inskränkt sig till att göra ett sådant förslag till ändring i riksakten, att, på sätt både svenska och norska grundlagen stadgar för det fall då konungen ej sjelf kan vårda riksstyrelsen, svenska statsrådet förer regeringen i Sverge och norska statsrådet i Norge, men att endast då frågor förekow.ma, hvilka röra de båda rikena gemensamt, den af begge rikenas statsråd sammansatta interimeregeringen inträder i sina funktioner? Orm frågan reducerades till denna naturliga enkelhet, så flyttade sig den nuvarande tvisten på ett helt annat område, och man skulle för sådan händelse till och med kunna medgifva, att tronföljaren blefve sjelfskrifven ordförande i en så beskaffad styrelse, med afgörande röst vid paria vota; ja, man skulle till ock med kunna gå ännu längre, och för sådant fall förläna konungen rätt att förordna en annan till tronen arfberättigad prins att ad interim öfvertaga en slik ordförande-befattning. Om ett dylikt förslag är likväl nu icke fråga, och det lönar således ej heller mödan att vidare härom utlåta sig. Frågan i den hvilande kongl. propositionen är deremot att utbyta interimsregeringen af svenska och norska statsrådet gemensamt för icke blott de för båda rikena gemensamma ärendena, utan tillika för Sverges och Norges inre styrelse, hvar för sig särskilt, emot regeringen af en kongl. prins, icke blott såsom ordförande med votum. decisivum i de unionella frågorna, der de omtalade kollisionerna förespeglas utan regerande med konungslig makt och myndighet. Det är dessa attributioner, som så betydligt förändra frågans ställning ; och det är ifrån lystnaden, att kunna efter behag för någon tid upphöja alla prinsar af det kongl. huset till konungar i både Sverge och Norge, under det den verklige konungen ännu lefver, hvilken uppväckt den ,storm, hvarom författaren i Svenska Tidningen med ett så spotskt förakt talar. Vi förmoda, att han nu begriper att det icke blott är namnet prinsregering, utan den befarade verkligheten, hvars olägenheter i sanning icke vore blott förmenta, utan kunde blifva ganska känbart verkliga, som uppväckt och måste underhålla denna storm intilldess förslaget faller. Vi förmoda, att vår författare finner detta vara sagdt på allvar, och att det är något helt annat än att, såsom han yttrar, neddraga det kongl. förslaget under grinets domstol. Detta hindrar icke att förslaget verkliger kan synas vara så uppstäldt, att det faller jemväl i någon mån inom det löjligas område och skulle kunna gifva en bespottare ämne till mer än en komedi, gom kunde bereda åskådaren en rätt munter stundp. Men detta är, som sagdt, icke hufvudsaken, då man, såzom vi och förmodligen. alla andra som bestrida förslaget, lifligt ogillar sjelfva systemet och den princip som derför ligger till grund. Efter denna korta förklaring torde det vara fullkomligt öfverflödigt att inlåta sig i någon närmare tvist, i hvad mån det kongl. förslaget innefattar ämne för bouffonnerier eller att, för den besatta successiong-ordningen deri. urskulda koncipisten genom citerandet; så: som det heter i Svenska Tidningen, af allmänna lagens långa ramsa i 3 kap. 104 Ärfdabalken angående rätt till arf af fader faders-modersfader och faderfaders-faderfader faderfaders-fadermoder, modermoders-moder moder m. m., hvarvid vi likväl kunne tjena vår värde motståndare med den upplys ningen, som synes vara behöflig, att sistnäm. de långa ramsa verkligen redan för 12 åi sedan blifvit utesluten ur vår allmänna lag och utbytt mot lämpligare uttryck, hvilket han kan inhämta af kongl. förordningen der 10 Maj 1845 om bakarf och sidoarf. Författarens harm öfver de vådor, som blifvit uppstälda sårom möjliga följder af er ambulatorisk prinsregering under konung: frånvaro eller sjukdom, bevisar endast, at!