Aftonbladet – 17 februari 1857, sida 2

ma argument, ehuru mindre öppenbjertigt uttaladt, qvarhåller i satans tjenst mången utsökt, civiliserad, förfinad och aktningsvärd man, som gerna skulle vilja frälsa sin själ, om han bara trodde sig ha råd till dylika extra depenser. Min vän,, sade fader Dickson, anförande en särdeles sanningsälskande och omedgörlig predikant sedan gamla tiden, hvad hjelper det nu menniskan, om hon förvärfvar hela verlden och får dock skada till sin själ? Jag vet nog det, sade släfhandlaren tvekande, men det vore likväl tämligen hårdt. Jag vill dock tänka på saken. Nu har jag likväl lofvat fader Bonnie att få köpa Nance, och det vore synd att narra honom. Men nog ska jag tänka på saken. Fader Dickson återkom till mötesfältet mellan ett och tu på natten och begaf sig, sedan han bundit sin häst, till predikanternas tält. Hvar bar du varit så sent, broder ? frågade fader Bonnie. . Jag har varit och uppsökt några fåri öknen, som alla andra försumman, sade fader Dickson. Och derpå skildrade han med en röst, darrande af rörelse, det uppträde han nyss bevittnat. Ser du nu, broder, sade han, bvilka brott vi uppmuntra ? Här strax bredvid scenen för våra andaktsöfniogar en slafdrift lägrad! Män och qvinnor, utan att hafva gjort sig skyldiga till några lagbrott, drifaa i fjattrar kring landet, utskämmande 083 i hvarje kristen nations ögon! Hvilka förfärliga ohyggligheter frestas icke dessa arma slafbandlare ait begå! Hvilka riktiga helveten äro ej de stora handelshusen, hvarest män och qvinnor och barn utprånglas som köpmansvaror och dit ingen stråle af evangelii ljus nånsin intränger! Och då denne slafhandlare står der öfverbevisad om sin synd och begär inträde i herrlighetens rike, står du redo att ursäkta hans