Aftonbladet – 14 februari 1857, sida 2

gränsor.. Baronen tillägger: Det är klart, att den motsatta bestämmelse, son i 25 af Norges grundlag, hur klokt beräknad den än från norsk ståndpunkt må hafva varit då den blef tagen, dock numera hvarken motsvarar en broderlig stämning mellan de begge länderna, eller är till deras välförstådda fördelo, och den står dessutom i öppen strid såväl mot konungamaktens öfverallt erkända prerogativer, som mot andra bestämmelser just i samma paragraf. Baron Blixen fäster tillika uppmärksamheten på vissa andra punkter, der man vid en anion borde gå litet längre än Riksakten; ban uttalar sig utan förbehåll för den mening, att man i tulloch handelslagstiftningen, i fråga om mått, mål och vigt, och i allmänhet med afseende på alla nationella intressen, borde söka att bringa de trenne rikenas förhållanden i största möjliga samklang,, och han betraktar Danmark som den faktor, hvilken här skulle kunna blifva sen medlare mellan de tvenne andra rikena och tjena till att upprätthålla jemvigten emellan dessa, på samma gäng det sjelft skulle både supplera dem och af dem suppleras. Jag är alltså, — yttrar baron Blixen, — som man ser, i många af de hufvudpunkter, hvilka hittills kommit under diskussion, enig med skandinavismens anhängare i Danmark, och jag delar dessutom ingalunda deras fruktan, hvilka förmena, att de danske skulle genom en union med Sverge-Norge förlora sin nationalitet och blifva svenska. Ty dels är olikheten mellan de båda nationaliteterna så ringa, att den just härför icke lätt låter sig upphäfva (och detta efter samma regel, enligt hvilken det är så svårt att lära ett mycket närbeslägtadt språk), dels visar omnämde exempel, att naturen af ett förenitgs-paktum utöfvar ett afgörande inflytande, enär det inionerade Norge skulle lika svårligen kunna blifva svenskt, som det eröfrade Skåne i sin tid blef det utan svårighet. Vi hafva i det ofvan anförda sett baron Blixen steg för steg erkänna önskvärdheten af en skandinavisk union, den relativa möjligs heten häraf äfven i europeiskt afseende, nödvändigheten af att i sådant fall noga afsticka Danmarks gräns och skilja mellan det egentliga Danmark och de tyska hertigdömena Holstein-Lauenburg (dervid Slesvigs odelbarhet tyckes vara af författaren alldeles bestämdt förutsatt), önskligheten af att vid en union en sådan närmare tillslutning blefve tillvägabragt, som gjorde försvar och anfall solidariska, äfvensom de materiella förhållandena jemkade till största harmoni med hvarandra. Intill denna punkt delar baron Blixen alltså uppenbart åsigter med män, som måhända minst. väntat det; vi citera hans egna ord. Den förändrade ställning till skandinavismen, som författaren sålunda här intagit och proklamerat med en öppenhjertighet; en sincrit, för hvilken vi äro tacksamma, torde nu få betraktas såsom hans alldeles privata. Det är med baron Blixen, herre tili Dallund och Näsbyholm, vi hittills haft att göra; och redan dettaj att en sådan herre, för hvars pensåe intime man väl icke utan allt skäl-ansett den i sin tid emot skandinavismen så oförtrutet pustande Kjöbenhavnsposten hafva varit ej. alldeles: främmande, nu stiga öppet fram och i så pass mycket väsentligt gör gemensam sak med skandinaverna, har onekligen sin. ganska stora betydelse. Det visar; hurusom skandinavismen dock efterhand lyckats tränga igenom och vinna sympatier äfven inom kretsar, der den ännu nyss var betraktad med blandad motvilja och fruktan; det är idns seger öfver fördomarne och de enskilta intressena, och vi helsa med sann tillfredsställelse detta nya fenomen såsom det bästa omen. Med hvad baron Blixen redan medgifvit har han en gång för alla för sin person installerat sig i skandinavismens Jeder, och det är under alla omständigheter en kämpe till, och en kämpe långt ifrån att förakta eller rata. Men baron Blixens skrift är icke slut med detta. Vi komma först nu till eftersatsen. Liksom vi i det föregående trott oss hafva haft anledning att antaga baron B. såsom talande med fullkomlig franchise å egna vägnar, föreställa vi oss, att han i det följande framträder såsom något annat och mera, än blott och bart sig sjelf. Baron Blixen förvandlar sig bär, om vi ej misstaga oss, till det hessiska husets nära slägting, och vi tro ogg här möta, icke längre herren till Dallund c., utan svågern och utrikesministern.n Vi kunna misstaga oss i denna förutsättning, men man skall snart finna, att den åtminstone eger mycken sannolikhet för sig. Författaren, som hittills uppehållit sig närmast vid saken sjelf, kommer nu till sättet, och han framstår som den praktiske, skandinaven. Man läser, — utbrister han, — man Jläser och hörer det skandinaviska partiets ledare i ungdomlig entusiasm improvisera om det höga, herrliga Norden, som förer till fribet folkens sak, man ser vigten beständigt blifva lagd på folk-viljan, på folk-sympatierna ;.-demerkänner -också jag. Men i samma vefva hörer man äfven, att der med samma vältalighet rafflas om dynastier och slås kronvägg om konungakronor, man hör en furste vrakas, den man: blott föga känner, och en annan föredragas, den man känner lika litet. Är detta de män värdigt, som vilja uppoffra sitt lif för en ide? — Det är ej min afsigt att skrifva vare sig en apologi eller en panegyrik öfver någon furstlig person; blott derpå. vill jag fästa uppmärksam. heten, att ingen menniskokännedom är så or en na a