Aftonbladet – 14 februari 1857, sida 2

och liksom vidgas af innerlig stolthet och belåtenhet. Tiff, hvad tyckte du om predikan ? frågade Nina: Det var nog bra med den, miss Nina. En riktig herrskapspredikan. Hvad menar du med herrskapspredikan ? Tiff? En sån som ä bara för herrskap, miss Nina — full af långa och granna ord förstår ni. Det är nog bra det med, begrips; men inte kommer fattiga negrer såna som jag nån hvart med tocket. Ser ni, miss Nina, hvad jag fundrat på natt och dag nu en lång tid så ä det hur jag ska bli kropp att få de här välsignade barnen till Canaans land; och först vänder jag te ena örat och lyss, och så vänder jag te andra örat och lyss — men det tycks aldrig bli mig en smul klarare för det. De ropa: Kom till -Kristus; och jag säger: Låt mig bara veta hvar han finns? Gud signe er, jag vill ingenting heldre! De tala om att vänta vid porten, och att klappa på vid dörren, och att gå på vägen, och att kämpa som stridsmän för korset; och Gud ska veta att jag skulle vara glad att få in barnen genom hvad port som helst; och jag skulle så gerna som jag lefverta dem på ryggen och vandra åstad på vägen om jag endast visste hvar han löper; och baresta der fanns en dörr, så besittingen go skulle de icke få höra gamle Tiff klappa, och det så att herren skulle vara såilla tvungen att glänta på porten — ja skulle han så; men se, när predikandet ä slut så tycks det som funnes det ingenting qvar. Inte finns det nån väg och inte finns det nån dörr och inte finns det nån kamp, utom den då Dakin och Jim Stokes komma i slagsmål: för sina hundars skull; och sen gå alla menniskor helt lugnt sin väg och sätta sig att äta sin middag, just som hade der aldrig funnits nånting