Aftonbladet – 14 februari 1857, sida 2

ingalunda må förblandas med det slags personer, hvilka blott och bart på grund af ett namn och höga förbindelser tro sig om att spela en rol eller verkligen spela ett slags sådan. Det är tvärtom odisputabelt att åtminstone på den sida, der baron B. befinner sig i politiskt afseende, få, om någon, äro genom en viss grad af förmåga både att tänka, tala och skrifva, mera berättigade att föra en talan och stå i främsta ledet. Vi förutsätta hos baron B. både öfvertygelse och bildning, — hvilken senare, i förbigående sagdt, rätt väl låter förena sig med sinne för jagt och andra ridderliga öfningar, — och, det är icke det ringaste beviset derpå, den humanitet, hvarmed han uppträder just i närvarande skrift, vis å vis den demokratiskt-nationella meningen inom nationen, den benägenhet han här uttalar att genom ömsesidig vänlig öfverenskommelse slita en vital fråga utan käbbel och animositet, och detta med en ,sincerite, som vi i förevarande fall gerna antaga hos honom finnes mer än utanpå titelbladet. (Brochyrens motto är: Croyez vous qu on fasse la haute politique sans sincerit? Carl Johan.) Så länge baron Blixen rörde sig uteslutande inom sferen af hessiska partiets personliga intressen, är det klart att man måste betrakta honom som föga bevågen hela den skandinaviska saken, och det har väl ej heller saknats alla anledningar att hittills antaga honom för en till och med afgjord motståndare till densamma. Men lika klart är att efter detta förändrar sig förhållandet. Efter att hafva genomläst den ifrågavarande broschyren, är man icke längre i sin goda rätt att i baron BlixenFinecke se en skandinavismens motståndare, och äfven förutsatt att han ännu vore det, är han det under alla omständigheter på ett sådant sätt, att det måste både intressera och vara en sann glädje att med honom bryta en lans. Icke mindre glädjande är det att kunna på förhand annotera, att om än baron B. fortfarande är i något skandinav på sitt alldeles egna vis, är han det dock i ganska mycket precist som andra skandinaver. Redan detta är en högst anmärkningsvärd progrås och en väsendtlig frontförändring för alla händelser. Efter denna lilla inledning, som har synts osg icke vara alldeles öfverflödig eller obehödig, skola vi taga den ifrågavarande skriften i närmare betraktande. Baron Blixen kastar först en blick som hastigast tillbaka på längst förgångna tider, och berörer Margaretas verk af 1397. Margareta — säger författaren — höll sig legitimitetens princip lika så efterrättlig, som nutidens skandinaver hålla på folkönskningarnas och folklighetens. Emellertid .blef hennes byggning hvarken fast eller varaktig, och föreningens inre skröpligheter gåfvo sig luft i de långa och blodiga krig mellan Danmark och Sverge-Norge, hvilka utgöra en så sorglig afdelniog af Nordens nyare historia. Upprätthållandet af legitimitetsprincipen var alltså icke tillräckligt för att grundlägga en varaktig och välgörande förbindelse af nordens trenne riken; folkens erkännande fattades deri, antingen nu derföre att i de tiderna ett sådant erkännande ansågs öfverflödigt, eller derföre att de särskilta nordiska folkens. sanna organer icke kunde fullständigt vara tillstädes i en tidsålder, då ett enda stånds, adelns, makt och öfvermod stod på sitt högsta stadium. Vi hafva redan i dessa ord af baron Blixen-Finecke ett uttalande, som det är godt att taga fasta på, och vi återkomma dertill. Författaren går vidare; han kastar sig utan omsvep in medias res. Jag skall — yttrar han — börja med att medgifva den ofta framstälda politiska önskvärdheten af ett enigt och under ett hufvud förenadt norden ; jag skall tillstå att osannolikheten af ett bifall härtill utaf det öfriga Europa icke förefaller mig så stor, som några nu för tiden antaga, i det jag för öfrigt fullkomligt tillträder den på vår äldre historia stödda ågigt, att hvart och ett af de tre länderna borde för sig bibehålla sin författning och sina Jagar, med de modifikationer, som föreningen komme att fordra och som -på lagenligt sätt skulle antegas af de trenne rikenas lagliga organer. Jag må slutligen, så väl med stöd af de i kalmarunione.us historia innefattade lärdomar (de slesvig holsteinska riddarnes. beteenden o. 8. v.), som, på zrund af min kännedom af den allmänna meningen i Sverge-Norge, tillstå att dessa senare länder aldrig skulle vilja gå in på föreningen, förrän en tydlig statsrättslig gräns vore afstucken mellan Danmarks länder utanför det tyska förbundet och dem, som tillhöra detta; och jag skall sålunda medgifva nödvändigheten af att Holstein-Lauenburg, vid en eventuel union mellan nordens trenne riken, åtminstone (i alt Fald) måste blifva stälda i ett sådant der lösare förhållande till Damnark eller de öfriga nordiska rikena, med andra ord, att dessa hertigdömen: erhölle en ställning analog med Luxemburgs till Nederländerna. 1 Författaren föreställer sig öfverhufvud taget, att Danmarks inträdande som tredje stat i unionen borde blifva analogt med Norges genom 1815 års riksakt sanktionerade förbindelse med Sverge, och att de mellan Sverge-Norge bestående mellanrikska förhållanden likaledes borde tagas till. förebild för den. eventuella..statsförbindelsen. mellan Danx mark: och Sverge samt Norge,. Baron Blixen uttalar emellertid här på samma gång en tanke, som innefattar något mera, den nemligen, att det skulle vara i unionens välförstådda intresse, om mån upptoge den kloka, bestämmelsen ikalmarunionsakten, att alla tre rikena vore förbundna till gemensamt försvar, och att man från intet af dem måtte kunna vägra sig att göra krigstjenst äfven utanför det vidkommande rikets Seen och liksom vidgas af innerlig stolthet och I