Aftonbladet – 14 februari 1857, sida 2

belt annat än vanliga barnungar — ja gör hon sål Pst — ! fnös gamle Hundra. Ni gör så mycket väsen af de der ungarne; och jag säger er, att de äro aldrig en-smul bättre än det vanliga hvita patrasket! Huru! Ni vågar: tala på det viset ni? Men vänta, jag ska ge er jag! sade gamle Tiff, som, ehuru vanligtvis den mest fred: älskande och laglydiga varelse i verlden, nu blifvit drifven till det yttersta. John, hvad har: då med Tiff att göra? sade Nina, som hört de sista orden. Gå du tillbaka till ditt tält och oroa icke honom. Jag har tagit honom under mitt -beskydd. Måltiden smakade sällskapet alldeles förtröffligt, och Nina roade sig med att uppmärksamt följa: Tiffs förberedande åtgärder för matlagningen. Innan han med den öfriga församlingen begifvit sig fram till predikoplatsen, hade han gjort upp: eld, vid hvilken en mustig anrättning hela dagen sakta kokat, hvilken då grytlocket aftogs spred ångor, som kunnat reta en läckergoms aptit. Hvad det luktar delikat det der, kära Tiffl sade Nina, i det hon steg upp och kom fram och tittade i grytan. Skulle inte miss Fanny vilja hafva den godheten att hedra oss med att få smaka derpå? Fanny; till hvilken Tiff med punktlig nogrannhet hemstälde frågan, gaf blygt sitt samitycke. Men hvem skulle kunna skildra den gölthet och glädje, som svällde i Tiffs hjerta då han såg ett fat af sin anrättning röka bland de gordonska läckerheterna och prisas och berömmas af sällskapet? Och då Nina i utbyte stälde på deras bord — en ohyflad planka, ingenting annat — ett stort stycke glaserad tårta, då fordrades det i sanning: hela makten af morgonens predikningar för att hålla Tiffs hjerta inom ödmjukhetens tillbörliga gränser. Han tycktes växa