Aftonbladet – 12 februari 1857, sida 3

TETAEERTTODg KISAT OKROLERKGANGSIGER ROST 1ATRSE UUAA Ps RES och efterfrågan, likasom priset å alla andra varor, när intet maximåm eller ingen taxa derpå af lagstiftningen sättes. En medelränta bildar sig då likasom ett medelpris för bästa hvete eller för bästa kaffe, äfven för de bästa skuldförbindelser, eller hvad man på börsspråk kallar de finaste papper,. För låntagare åter, som äro mindre säkra, måste långifvaren tillägga ett belopp motsvarande risken. Detta tilläggsbelopp är af samma natur som alla assuranspremier. Det beror på tillfälliga, oändligen varierande förhållanden. Någon beräkning af medeltal af dessa premier, eller af medelräntan för osäkra låntagare; kan knappast ske och skulle tjenå till föga. För ofantliga risker måste haturligtvis ofantliga premier betalas. Seglaren, som med en bräcklig skuta vill fara öfver hafvet under en stormig vintermånad, får betala mångdubbel assurans emot seglaren under sommaren på ett välbygdt skepp. Den sjuklige 80åringen, om ban får lifassurans, får betala mångdubbelt emot den friske ynglingen: Så måste ock spelaren, som vill låna ny insats för att söka hvad mån kallar ressurs,, eller bankruttören, som vill låna respenningar till. Kalifornien, .der han dock ämna uppgräfva guld, sannolikt betala enorm ränta. Dessa torde ändå blifva föga lönande kunder för långifvare, jemförelsevis med den försigtige; flitige och skicklige, fastän obemedlade köpmannen. Den sista klassen eller de osäkra låntagarne lemna vi nu tills vidare utom räkningen. Är det icke troligt, säger man då, att medelräntan för säkra låntagare blir lägre, om ett måximum bibehålles, än om räntefoten frigifves? Nej! Det är lika litet troligt, som att man skule få bättre medelpris på säd, om man, under ett missväxtår, tillåter införsel, men förbjuder importören att taga mera ån det under goda år vanliga priset af t. ex. 16 rdr för en tunna råg, fastän den gäller 18 på verldsmarknaden. Jag har valt detta exempel, emedan det är i min tanka så upplysande som ett exempel kan vara, och emedan vi nyss haft erfarenhet af buru friheten verkat på våra rågpriser. Räntans fixerande har icke någon fast juridisk eller statsekonomisk grund. Den har endast en filantropisk eller barmhertighetsgrund. Den är för öfrigt ett bihang — kanske ett nödvändigt bihang — till de reglementerande grundsatserna, som födt förbudsoch skyddssystemerna. Dessa system, hindrande konkurrensen, bilda alltid monopolier och privilegier. När monopolisten eller den privilegierade blifver så förtryckande, att rättskänslan revolteras — revolter äro också ofta bihang till dessa systemer — så söker man korrektiver i maximi-priser, i taxor på bröd, kött, dricka och på penningeränta — man bestämmer arbetslönernas belvpp, snitten på kläder. Man åtager sig att tänka, handla och reglementera för allt. Den fria räntefoten åter är en följeslagare till handelsfriheten, till konkurrensen. Emot all ränta och särskilt emot dess frigifvande åberopas dock stora auktoriteter. Ja, det är sant, att från och med Aristoteles till och med Adam Smith hafva mina motståndare att åberopa dylika — bland andra Cato, Cicero, Seneca och Plutark. Dessutom åberopas Moses, Mahomet, S:t Lucas, S:t Thomas, nästan alla katolska helgon och kyrkofäder samt åtskilliga kyrkomötens beslut. min sida kunde jag åberopa Calvin, Hugo Grotius, Bentham och efter honom nästan alla tänkare i ämnet. Det är enligt min tanke numera tämligen klart, att teologernas opinion hvilade på ett missförstånd af 6 kap. 35 v. i Luce Evang. innefattande endast en uppmuntran till barmhertighet, icke reglor för penningehandel och räntefot. Bentham har ock, såsom nig synes, fullständigt vederlagt Aristoteles och hans talrika efterföljares argumenter emot ränta, hvilande på Aristoteles famösa sofism angående de ädla metallernas och penningens sterilitet eller oförmåga att fortplanta och sjelfva föröka sig. Emellertid hafva alla katolska länder — och dessa iro de flesta af de s.k. civiliserade — haft stor svånghet att legalisera ens någon ränta. Endast genom kasuistik, genom hårklyfveri rättfärdigas den der emot deras prester och emot folkets fördomar. Jag tror det blifva förgäfves att, såsom en talare önskat, vänta på reformer i detta hänseende i Österrike och Sardinien, af hvilka vi annars kunna hafva åtskilligt att lära. Men jag fruktar att fullkomligt fri ränta i ett katolskt land, på den grund man der tills vidare måste bygga, knappast kan allvarligen ifrågasättas. Den fria räntan är deremot en protestantisk inrättning. Jag hoppas derföre det bästa af vårt uppysta protestantiska prestestånd, på hvars afgörande frågan troligen nu beror. Statsekonomer af första rdningeo, sådana som Sismondi och Leon Faucher, sillskrifva de katolska ockerlagarne en stor del i det örsprång de reformerta länderna erhållit framför de katolsta i industrielt afseende. De lärda dokto-erna i Sorbonne hafva likväl alltid manligen stridt för tillåtligheten af ränta, emot det blinda nitet hos provinsernas presterskap. Ännu 1830, då påfven förordnat att biktfäderne icke borde oroa långifvare, protesterade åtskilliga franska abbeer mot denna oåfliga liberalitet. Hos forntidens filosofer hade protesten mot s. k. ocker troligen sin rätta grund uti medlidandet med de gäldbundne, hvilka, som bekant är, ofta af forIringsegarne såldes som slafvar, då de ej kunde betala. Denna rättighet, hvars afkomling den omedelbara bysättningen är, väckte och skulle naturligivis allid väcka ovilja. Ej under då att de första kristna ärarne förmanade emot ocker. Men om vi också 2 ställa oss endast på filantropiens ståndpunkt och vilja bevara de obetänksamme eller de mindre säkre låntagarne mot allt för hög ränta; är det välsannolikt, att sådant här, med den grad af frihet till hvilken vi här kommit, skall hjelpa dessa låntagare ill bättre vilkor? Jag tror det icke. Jag tror, att, oaktadt den bristfällighet, som ännu ty värr! återstår i afseende å vår lagstiftning, bland annat an sående de s. k. tysta förmånsrätterna och utsökningsväsendet — vi likväl genom Träntans frigifvande här nu, med den konkurrens :emellan både enskilta lånsifvare och särskilta bankinrättningar, som för närvarande förefinnas, icke skola försämra utan förbättra ställniogen äfven för denna klass af lånta Fare. , En talare har, såsom jag antydt nyss — förklarande sig för grundsatsen af räntans frihet — likväl ansett den ej nu kunna tillämpas, då regeringen cke framlagt förslag till ändring i stadgandena om le tysta förmånsrätterna och utsökningsväsendet. Det har nu blifvit ett mode på ett visst båll, när nan sjelf fått förhinder, att skylla på regeringen. Då jag erfarit att näst efter mig en ledamot åf nuvarande statsrådet och ett för några år sedamn afsånget statsråd begärt ordet, skall jag icke gå dessa talangfulla ledamöter i förväg med något försök att försvara regeringen för dess underlåtenhet i nämde afseende. Jag vill dock — jemte det jag betygar min glädje och min tacksamhet derföre, att man numera torde med säkerhet kunna påräkna biträde af ordföranden i lagutskottet, vid genomförande af le länge önskade lagreformerna och för de af mig och andra offentligen framstälda lagförslagen ansående de tysta förmånsrätterna cech utsökningsväsendet — jag vill, säger jag, derjemte och med hopp att regeringen då snart ock skall bli oförhindrad stt framlägga eller antaga dessa förslag, likväl söka visa att desamma icke så omedelbart äro sammanhängande med räntefotens frigifvande, att ju icke letta kan ske först, det andra sedan. Det är ej idagalagdt, att det ena är ett nödvändigt vilkor för det andra. Den ädle grefven har väl sagt, att ngen utlänning nu ville placera penningar mot ineckning i svensk jord, då ingen inteckning medför wsolut förmånsrätt och då vårt utsökningsväsende är å lamt och långsamt. Jag tillåter mig dock annärka, att detta icke är fullt exakt. Utländska kavita far: fill hab 11:08 bh alinn hafgna Yvarkliimän mt note