Aftonbladet – 12 februari 1857, sida 3

Om räntans frigifvande. Ehuru denna fråga för närvarande genom tvenne stånds bifall till det afstyrkande betänkandet förfallit, anse vi den likväl vara af den. natur att ej kunna falla; -och enär. den derjemte genom en inbjudning till presteståndet, hvilket med en ganska ringa majoritet förkastade förslaget, skulle kunna äfven för denna riksdag äter bringas till lif, torde det ej vara utan intresse för våra läsare att taga kännedom om den grundliga argumentation till. förmån för berörde vigtiga reformförslag. bvilken finnes i justitiekansleren v. Kochs anförande på riddarhuset den 4 dennes, hvarföre vi här nedan intaga detsamma i dess helhet: Endast enstaka röster bland dem, som tänkt öfver statsekonomiska frågor, och sannolikt ingen bildad jurist uppträder -.numera i ett protestantiskt land till försvar. för grundsatsen af i-lag stadgadt maximum af ränta. Jag Isgger vigt på ordet protestantiskt, ty b2 t. ex. katoliker och mahomedaner eger på gruod af deras religiösa föreställningssätt ett annat förhållande rum. Men af dem, som-medgifva att räntan borde vara fri, göra några ddck invändningar emot grundsatsens tillämpning. Satsen är riktig i teori, säga somliga, ten duger ej i praktik, den har visat sig otjenlig .h skadlig i sin användning. Andra stga: grundsätsen är riktig. Vi måste förr eller senare antaga den. Men vi äro nu på villovägar. Derifrån bör van icke på en gång och kan icke just nu komma till den rätta stråten. Jag skall tillåta mig att särskilt bemöta dessa ivå olika slag af notståndare. De första, dem som pistå en teori kunna vara riktig, men ej dugaipraksik, har jag föga att svara på detta argument. Endest det: aft en teori, som ej kan tillämpas, enligt cin tanke, i sjelfva verket är falsk, stödd på oriktiga antaganden eller oriktiga slutföljder. . Man måste derföre i diskussion om s. k, teorier vända sig antingen emot premissen eller konklusionen. Att medgifva riktigheten af båda och sedan ändock -påså, att teorien ej duger att tillämpa, fastän samma just är uppgjord för tillämpning, är ett sätt att gå till väga, som måste afbryta all diskusston. Det blir att argumentera emot maktspråk, tro, smak eller tycken. Den andra klassen af motståndare kan ingalunda lika lätt, åtminstone af mig, affärdas. Jag hyser för dessa mina nuvarande motståndare den största aktning. Det är obestridligen i all lagstiftning oändligen mycket lättare att öfverenskomma om mälet, dit man bör sträfva, än att bereda en sådan öfvergång eller väg till detta mål, att man kommer dit så fort och med så ringa olägenhet som möjligt. Dessutom måste alltid tillses, om icke olägenheten af rubbningen eller förändringen är större än det man dermed kan viona. Det är förmågan att öfvervinna svårighet i afseende å tid och sätt för stora förändringars genomförande, som utgör en af den moderat-reformerände statsmanners förnämsta egenskaper, som skilja bonom från den lika redlige, kanhända mera boksynte, men mindre erfarne och betänksamme, radikale studenten. Efter denna digression, den jag kanske ej skulle tillåtit mig om våra betänksamma utskott inlemnat flera betänkanden till rikets ständers bord — anbåller jag nu att få upptaga några af de invändningar, som jag hört framställas emot räntans frigifvande nu här i Sverge. Till en början får jag då förklara, att jag uti en reservation, aflemnad till lagberedningens protokoll d. 14 Okt, 1850, tillstyrkt räntans frigifvande, i öfverensstämmelse med det af lagkomiten redan den 26 Nov. 1825 afgifna förslag. Jemte en annan ledamot, nuvarande justitierådet Quensel, protesterade jag mot tillägget i 25 5 och den hya 84 i 3 kap. af lägberedningens förslag till handelsbalk. Pluraliteten stämplade indirekte hög räntas tagande såsom ocker. Derigenom minskas konkurrensen. Penningehandeln kommer ej i de bästa, utan fortfarande. i mindre nogräknade personers händer. Utom de motiver hyssnämde reservation innefattar, åberopar jag lagkomitåns. Jag vill icke här besvära med dessa motivers uppläsande, då de äro tryckta och allmänt