Aftonbladet – 6 februari 1857, sida 3

flerö andra tillfällen, enligt författningarne, fungerå i landshöfdingens ställe, sanit att hans tjenst jemvä under senare tider blifvit uppflyttad i rang, — hva dan ej heller i sådant hänseende något hinder fö löneförbättrivg kan möta, — så synes det insändare. som skulle icke något enda skäl kuuna uppletas ci försvar för den löneförsämring, hvarför i den kolag propositionen landskamrerare gjorts till föremål, h el: denna löneförsämring icke lärer kunna försvaras de: ra att landtstaternas tjenstemän i följd af länens ait: uppgå till en betydande, men dock oförminsklig män gå ty hårdt synes det vara, om en landskamrerare ska lida en orättvisa derföre att rikets landtadministratiio erfordrar 112 kronofogdar och ett lika antal hära ds skrifvare samt flere hundra länsmäån. Oiaämpligheten deraf att i lönebeldbppet skulle in bersknas extra inkomsterna är tydlig deraf, att das. extra inkomster det ena året äro helt olika med de andra, så att någon stadig eller ständig statisådan fall omöjligen skulle kunna uppgöras. Otillförlitlig heten zf sådan extra inkomsts beräkning har dess utom K. M:t i den nådiga propositionen sjelf täckt: nedgifva i afseende på kronofogdarne och härads skrifvarne, med hvilkas extra iokomster, såsom huf. vudsakligast bestående i till uppmuntran gifna provisioaer, landskamrerärnes äro likartade. Desses extra inkomst, som skulle till afdrag ifrågakomma, utgöres af karteprovision, och då dessutom denna är tillkommen såsom en särskilt ersättning utöfver lönen för det särskilta och betydliga besväret med och ansvaret för charta sigillata-uppbörden och redovisningen, så synes det vara misdre rättvist, om denna till beloppet all tid vexlande provisiop, som härförutan vid allra minsta brist i tillsynen försvinner, skulle inbegripas i lönen. Anmärkningsvärdt förekommer äfven i sammanhang härmed, att oaktadt, enli t hvad insändaren har sig bekant om pensionernes bestämmande för landtstatstjenstemännen till lika belopp med lönerna, något förslag icke är vordet gjordt i sådan syftning. Likväl synes rättvisan af ett sådant anspråk vara erkändt, dels derigenom att K. M:t för större delen tjenstemän sådant pensionsbelopp nu projekterat, dels derigenom att allt intill 1841 års riksdag samma princip i afseende å pensioner varit gällande, Vidare synes det anmärkniogsvärdt, att något anslag icke begärts till betäckande af expenser vid länsstyrelserna, för hvilka landskamrerare och landssekreterare hittills, emot deras vilja, varit entreprenörer. Då emellertid de i underdånighet ingifna petitioner blifvit till statsutskottet öfrerlemnade, så torde rättelse i denna del vara att förvänta från rikets ständers sida, enär otvifvelaktigt ständerne inse obilligheten deraf att undantagsvis för landtstaternes svagt lönade tjenstemän tvingas att för en ringa, slumpvis beräknad ersättniog ansvara staten eljest drabbande mångdubbla kostnader. Slutligen tyckes bshofvet af ytterligare en kontorist vid landskontoren vara så uppånbart, att en sådan tjenstebefattnings upptagande i den projekterade staten icke hade bort förbigås, Göromålen vid lands kontoren hafva på senarc tider blifvit så förökade genom den dubbla diariiförningen, genom registrering, ökad korrespondens samt i afseende på utskrifning och expedition i följd af de lättade kommunikationerna och en mängd andra förbättringar i samhälsinstitutionen, att en enda landskontorist omöjligen kan medhinna allt; och likväl kan till dessa göromål bvarken landskamreraren sjelf eller länsbokhållaren egna sin tid, derest deras egna åligganden ieke skola eftersättas. Då nu landskontorsgöromålen också äro lika så vigtiga som kammarskrifvarens i rikets kollegier och äska en vida trägnare tjenstgöring, så hade också bort åt landakontoristbefattningen anslås ett högre lönebelopp, än det nu projekterade. Medel till aflönipg åt ytterligare .en landskontorist och landskanslist vid hvarje länsstyrelse saknas ej hel!er, derest andre landtmätarebefattningarpe, säsom alldeles sysslolösa och derföre obehöflige, indroges, hvilket desto heldre kunde ske, som, om man än för det yttre skenet måste underkasta rig, att en mängd högre tjenster, änskönt blotta sinekurer, tilldelas höga aflöningar, något det ringaste skäl til sinekurers inrättande eller bibehållande inom de lägre graderne icke förefinnes, en anmärkning, som också lärer öfverensstämma med de åsigter, hvilka förfäkta nödvändigheten deraf att, innan lönerne höjas, tjensterne regleras och förses med motsvarigt arbete, en rättvis och behöflig åtgärd inom vissa verk och klasser, men som dock icke kan utan orättvisa utsträckas till alla. Såt. ex. kunna väl icke rimligen landtstatstjensterne, hvilka blifvit nyligen reglerade, och bland hvilka ingen enda finnes, som icke har sysselsättning öfver höfvan, ej göras beroende af det ovissa i en interims lönebestämning, enär dels landtstatstjensterna varit försedde med ständiga indelte anslag och deras innehafvare derföre ega rätt att åtnjuta bestämda löner, dels också samma tjenster och deras gränsor äro redan förut och nu sist genom den nya instruktionen!så bestämda, att på många tiotal af år någon omreglering i denna del ej kan erfordras. Det är ock ständernas egen fördel att till förminskning af kommande riksdagars verksamhet nu bestämma lönerne med ens för de tjenster, der reglering ej behöfs, och att deremot för interimslöneanslags bestämmande undantaga endast de verk, der nödvändigheten påkallar reformer och hvilka verks talrikhet nog ändå lärer blifva tillräckligt stor.