Aftonbladet – 4 februari 1857, sida 3

vändts, att 1 nändelse art benot astadkormma penningar för jernvägsanläggnpingar eller andra företag, för hvilka utgifterha öfverskridit den beräknade anläggningskostnaden, nemiligen att utgifva s. k. preferensaktier, löpande med en viss ränta och med rätt att framför de öfriga aktierne erhålla utdelning, intilldess de; blifvit till fullo betalta. Det synes mig såsom skulle den ortioch de näringsidkare, hvilka draga största fördelen af jernvägen på sådant sätt ganska väl kunna åstadkomma det nödiga tillskottet åt bolaget Jag slutar med att upprepa hvad jag i början yttrade, eller att staten ieke bör lyssna till ytterligare understödsansökningar från bolag som af en eller annan anledning begått en missräkning, och icke af en faisk generositet låta sig förledas att genast bevilja den hjelp, som de enskilta esomoftas: med någon ansträngning sjelfve torde kunna förskaffa sig. Rellgionsfrihetsfrågan. Omröstningen i högsta domstolen, i anledning aj det i deta ämne inom justitiedepartementet upprättade förslag (jemför Aftonbladet d. 27 Nov. 1856.) Traomumt af särskilt protokoll öfver justitieärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts högsta domstol fredagen d. 16 Jan. 1857. Närvarande: justitieråden Backman, grefve Snoilsky, Hoffstedt, Gyllenbammar, Iggeström, Roy och Thyselius. Sedan Kongl. Maj:t, enligt not ur statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementets ärempden den 21 Nov. nästlidne år, bebagat infordra högsta domstolens utlåtande öfver ett inom nämde departement upprättadt förslag till författning angående en utvidgad religionsfribet, samt berörde förslag, jemliki högsta domstolens beslut vid ärendets föredragning den 12 påföljde December, emellan högsta domstolens ledamöter cirkulerat, företogs nu omförmtlte ärende till slutlig handläggning. Justitierådet Backmas yttrade: Då gerom kongl. kungörelsen den 24 Januari 1781, angående några omständigheter rörande den religionsfrihet, som i anledhing af 74 uti Sverges rikes: stinders beslut vids1779 års rikedag är vorden beviljad, bland annai föreskrifves,. att hvad som .i missgermingibalken, 1 kap. 3.4 stadgas öm den som affaller från vår rätta gvangeliska lära och träder till en annan villfarande, borde på det nogaste hatidhafvås, samt; efter antagandet af 1809 års regeringsform, väl varit omtvistädt, dock oafgjordt, buruvida Ia: ens nyssberörde stadgande vore förenligt med den religionsfrihet, som berörde regeriogsforms 16 medgifver, så bar under tiden inom lagskipningen uppkommit och gjort sig gällande den åsigt, att konung och ständer genom omförmälde 16 väl ytterligare stadfästat den åt fråmmande trosförvandfer redan förut beviljade religionsfrihet, samt lofvat skydda såväl dem. somsinfödde svenske män vid en fri utöfning af sin religion, men icke har sor syfte sträcka religionsfriheten derhän, att den innefatiade w.!åtelse för dem at rikets ionebyggate, sötn bekände den rena STäANger liska läran, att till annan troslära öfvergå; en åsigt, till hvilken jemväl torde hafva bidragit den föreställning, att en motsatt tydning af nyssnämde 4 skulle förr eller senare undergräfva statskyrkans enhet och bestånd, för befästande hvaraf förfädren dock utkämpat mången blodig strid, och genom segren åt efterkommande under århundraden beredt de oskattbara fördelar af inre lugn och trefnad, som äro oskiljaktiga från vår troslära, så länge den, varmt omfattad af alla, förer dem endrägteligen tillsammans öch förenar med fridens och kärlekens band. Äfven iom högsta domstolen har nyssberörde åsigt varit den rådande och haft till följd, att i-ett mål, som angått affall från vår troslära, den i 1 kap. 2 6 kyrkolagen och I kap. 3 4 missgerningsbalken uträtta straffbestämmelse är vorden tillämpad. Icke kunde man härvid förbise den af klaganden: till sitt försvar åberopade 16 af regeringsformen, som stadgar att konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Tvärtom måste parägrafens innehåll och syftning noga öfvervägas, och som härvid förekom, att vid 6:s antagande redan från längre tid tillbaka var i riket herrskande en allmänt erkänd och antagen statsreligiöfi, bemligen den reha evangeliska !u serska läran, hvilken alla, enligt 1 kap. I kyrkogen, skola bekänna och uti hvilken hvarje infödd wensk man följaktligen börde uppfostras och konfir neras, äfvensom, enligt samma regeringsform, till rikets embetsoch tjenstemän endast utnätrnas bekännare af denna lära; alltså kunde icke, med tillvörligt afseende härpå från pafagrafens nyssanförde nnehåll dragas annan slutföljd, än att bekännäre af får troslära väl vore skyddade från allt tvång att mtsga främmände läror och berättigade till en fri itöfning af sin religion, men ieke tillika egde att ffal:a från sion religion och derigenom, i den mån ffallens antal ökades, störa lugnet medelst en inom örsamlingen åstadkommen allmän förargelse. Hede pan hu åter varit af mötsatt mening och änsett rundlagens bud, att hvar och en skall skyddas vid f fri utöfoing af sin religion, äfven bafra afseende å den, som affallit från sin religion, bade de ifråavarande lägrömmens 1 käp. 2 kyrkolagen öeh 1 ap. 3 missgerbingsbalken icke varit tillämpliga, när de begge måst gifva vika för en senare grundlag ch måleis utgång hafva bort blifvå annorlunda. lyss åberopade lagrum betrygga således icke ebsamia vår statskyrkas enhet och bestånd, utän behöfva öd af grundiagens 16 S, sådan den hittills varit kad inom lagskipningen. Låt vara att de finnas, m förmena att denna tolköing varit oriktig, så tror ig dock icke att tvisten härom kan slitas på pu iroslaget sätt, utan bör i annan ordning äfgöras. Vid detta förhållande och då nu icke endast är åga om att ändra eller förmildra de i nämde lag im utsätte straffbestämmelser, utan förslagets syfte att, jemte upphäfvande af ofvannämide lagrum h 7 kap. 4 ärfdabalken samt borttägande af elfva brottet, lemna tillåtelse ätt i viss stadgad dnidg från ståtskyrkan utträda, samt genom at: lika: afgöra tvisten om rätta förståndet af regepgsformens 16 4, undanrycka statskyrkan det stöd mn. möjligen kunde anses ega i sistberördef, derest ss mening komme att i grundlagsenlig ordning föraras,. anser jag förslagets. l mom. och hvad dered; finnes stå i oskiljaktigt sammanhang af bestäm elserra i förslagets 4 och 5 mom. vara af. beskafphet att böra behandlas i den ordning grundlats 83 bertämmer och att följaktligen det ieke Ikommer högsta domstölen att öfver dersa delar af ralaget sig utlåta.v t I denna af justitierådet Backman yttrade mening stämde endast justitieråden grefve Snoilsky och y, hvarefter justitierådet grefve Saoilsky, enär han ; den nu våekta frågan fann sig tillvöra minorite1 inom högsta domstolen förklärade sig beredd ati rer lagförslaget afgifva hufvodsakligt utlåtande, Ne åsigt äfven delades af justitieråden Backman 0y. Vid den härefter företagpa granskning .af förslat yttrade justitierådet Thyselius: Utan att ingå indersökning huruvida icke stadgandet i 16 re ringsformen, efter hvad förhandlivgarne vil grundsens stiftande synas iviss-mån föranleda, måhända t utsträcktare syftning, än stadgandets ordalydelse närker och lagskipningen sedermera deråt häfdat. ekommer det mig oemotsägligt, att samvetsoch sfribeten för svenska bekännare af den rena evaniska läran icke är en sanning, så länge allmänna afflagen hotar den från samma lära affallande med visning från fädernejorden. Ett dylikt tvång och affhot, som deremot ieke finnes för svenska män