Aftonbladet – 4 februari 1857, sida 3

handlingar. Emot dylika tilltäg, ehvad de hafva sitt upphof främmande trosbekännares ohejdade omvändelsebegär och tystnad efter veridsligt mäåktinflytande eller ock förorsakas af svenska kyrkans egna medlemmar, de der, under religionens täckmantel och gudaktighetens skeh, arbeta för egen vinning eller andra timliga för-. måner, tarfvas lagstiftningers kraftiga och allvaraämma åtgärder. Under förväntan likväl, att nu föreslagna straffbestämmelser emot utspridande: af villfarande lärosatser och emot förledande till affall från svenska kyrkan skola befinnas för det afsedda ändamålet tillfylestgörarde och, när behofvet det påkallar, kunna, i förhållände derefter, förändras och skärpas, fiiner jag, för det närvarande, endast anledning att i dessa hänseenden hemställa om följande förtydligande af och tillägg till förslaget. . Då, till förekommande af-oordningar och uppnående af det syftemål, som med förslagets 2 punkt 1 möm. afses, nödigt synes, att den, som ieke tillhör , svenska kyrkan, förvägras att inför andra än dem, som med honom bekänna samma, från den rena evangeliska afvikande lära, denna förkunna och utsprida; då det deremot icke kan såsom brottsligt anses, att någon, som här åliggande att meddela undervisning aögående ej blott den luterska läran utan öfver andra troslärors beskaffenhet och utveckling!i dessa ämnen håller offentliga föredrag; öch då slutligen det i försiaget begagnade uttrycket den rena evangeliska lärans grendsamiingar, möjligen kunde; i anseende till: sistnämde ords mångtydighet, föranleda till osäkerhet oeh svårigheter vid tillämpningen; ansör jag mig böra föreslå, att-begynnelseimeningen uti ifrågavarande mom: måtte erhålla: denna lydelse: Hvar, som apnorstädes än inom församling, hvilken ieköe tillhör svenska kyrkan och hvaraf han sjelf medlem är, offentligen framställer eller på annat sätt utsprider emot den rena evangeliska läran stridandö läresats, i ändamål att deråt vinna bekännare, ktraffes etc. Till förtydligande af förslagets 3:dje punkt, och då sfvet i den händelse, att förbrytelsen deremot tillika innefattar gerning, hvilken efter annan lag ådrager noget straff, än det ansvar, som uti den föreslagna författningen. bestämmes, med nu gällande lagstiftnings allmänna grunder synes instämma, att icke någondera bestraffningen inbeg.iPpes under den andra, utan att begge, med iakttagande ar de reglor, som för sammanläggande af straff i allmänhet är9 stadgade, bringas antingen sammanförda eller hvar ör sig till verkställighet, hemställes, att åt 3:dje punkten kunde gifvas det förändrade innehåll: Den som genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar loekar eller på annat sätt söker förleda någon till affall från svenska kyrkan, vare förfallen första gången etc. Om än af ofvan angifna från landsförvisningsstraf-bfets egen natur hämtade grunder, och enär de svenI ska medborgare, hvilka äro i landet födda, iallvig tf het böra kupna antagas bålla det så kärt, att je ej f ens skulle vilja företaga handlingar som i sia följr der komme att i betänkligare mån störa agnet derÅ 1 kh inom, lagstiftningen. icke vidare må för desse svenske män, när de betädas med gerzing, som efter författningens 2:dra eller 3:dje punkt är förbjuden, såsom straff stadga förvisning från fädernejorden, utan i stället söka, såsom nu föreslaget är, genom användande af lindrigare straffmedel återföra dem till lydnad och efterkommande af landets lagar, så återstår dock, såsom väl förtjent af uppmärksamhet, dem fråga, huruvida utländsk man, vilken; sedan han. p.ifvit till svensk undersåte upptagen, dylik gerning begav derigenom skall jemväl hafva förverkat den vulint n edborgarrätten och den dermed förenade förmånen att ,. I riket fortfarande vistas. De djupast beräknade oeh rest planmessigt ordnade anfall, som den svenska kyrkan Dar att förvänta, komma sannolikt att mot densamma utföras af personer; som från utlandet hit inflytta och de der, om detta yrke skulle kunna af dem, såsom varande svenske medborgare, med mera framgång bedrifvas, visserligen ieke lära, hysa betänklighet vid att söka förvärfra sig medborgarerätt här i landet. För att mot dylika anfall; hvilka väl icke torde kubna skaka sjelfve kyrkan i: dess grundvalar, men ändock förleda särskilte dess: medlemmar till affall, skydda de mindre upplystö och: ör att sätta en gräns för sträfvanden, som hvarken. otgå från ädla syften eller leda till helsosamma följ-der, synes staten icke böra afhända sig rättigheten: att från sig skilja främlingar, som utöfva en sådan: verksamhet, äfven om de blifvit här naturaliserade.. Den mildhet och den fördragsamhet, som landet ärförbundet iakttaga mot sina egna vilseledda barn, vafva de främlingar ieke rätt att påfordra, hvilka: vill dylika brottsliga tilltag missbruka det dem lemnade förtroende;;och något fog ega de således icke ill klagan deröfver, att de komma i mistning af dermed förenade rättigheter och beröfvas tillfälle att. vidare skada det land; som dem tillitsfullt emottog. I öfrigt bör ej Jemnas oanmärkt, att en förvisningsdom, uttalad mot den här npaturaliserade medborgaren, Hvilken, såsöm född och uppfostrad i annat land, Sr nära förtrogen med dettas förhållanden och i de: flesta fall genom band af slägtskap och religion der-rid fästad, ieke dråbbar honom i någon jemförelseså hårdt, som en i landet infödd deraf skulle träffas, i synnerhet som den förbrytelse mot Sverges lagar, hvilken dragit straffet med sig, är af sådan beskaf-fenhet, att den sannolikt icke skall svårt räknas honom till last i det land, hvarifrån ban kommit, eller hindra hans välvilliga återopptagande derstädes, hvarom dessutom, i händelse så skulle anses nöligt, staten kan genom afslutade konventioner göra sig försäkrad. En bestämmelse i den syftning, som sagd är, torde derföre vara nödig och ändamålsenlig, jämt börå i sammanhäng med förevarande författning meddelas, såvida den icke blifvit eller varder inrymd i den förordning om främlingars naturalisation, söm lärer vara under behandling: , Hvad förslaget i 5:te punkten 2:dra mom. innebåller derom, att rikets lagar skola för hvarje dess inbyggare, utan hänseende till hans trosbekännelse, sara förbindande, och att konongen må förordna, hort förfaras bör i det fall, då någon af sin troslsra är förhindrad aflägga i lag föreskrifven ed, förånleder icke till någoh anmärkning af mig. Jemlikt förordningen af den 6 Februari 1849 eger menighet å land eiler i stad att sammankomma till öfverläggning om mål och ärende, som menigheten rörer. Att bärifrån göra undantag i fråga om gemensarhina andäktsöfningar vore lika mycket strilahde emot den erkända grundsatsen, som under numera inträffade förbållanden mindre tillrådligt. Emot ipphäfvandet af förbudet mot särskilta religionssammånkomster och de under förutsättning deraf i rslagets 6:te punkt intagna föreskrifter, hvilka blifvit lämpade efter den åberopade förordningen, har ag följaktligen icke något att erinra, utom det, att vederbörande myndighet, som eger tillse att vid samnankorast för religionsöfning olagligheter eller oordungar ieke ega rum, mången gång kunde blifva satt wu tillfälle att detta sitt åliggande fullgöra, såvida eke den, som om religionssammankomsten föranstalar, varder ålagdt att om tid och ställe för sammansomsten hos den offentliga myndigheten göra anmäån, vid äfventyr af böter till lämpligt belopp. Enär för erforderlig utredning af de egentliga reigionsmålen ej mindre än i afseende å öfriga åtal, om efter den föreslagna författningen kunna komma it anhängiggöras, undersökning alltid måste förättas inför domstol i orten, der åtalade gerningen kett; samt enahanda rättegångsordning i alla dessa vål desto hellre bör följas, som genom föreskrifien .2 punkten 2 mom., att der omförmälda åtal icke inge annorledes. än efter justitiekanslerens förordande anställas, synes vara förebygdt, att desamma öretagas i oträngdt mål och af annan än tjenlig klagare, anser jag mig ega snledning tillstyrka, tt till förslaget måtte göras ett tillägg. deruti förJaras, att mål angående öfverträdelser af ifrågava