Aftonbladet – 3 februari 1857, sida 3

rl andra, mera vigtiga och större arbeten m. m. och hr . I grefven tror, att allmänna meningen inom Sverge är f Jaf en helt och hållet motsatt åsigt. Då de skäl departementschefen anför för. detta sitt förslag grunda sig hufvudsakligen derpå, att, efter xll sannolikhet, ångkraften äfven på mindre skärgårdse I fartyx svarligen kan komma att användas, hveriill d kommer, att han föreslagit 22 ångkanonslupars nybyggnad, anser jag för min del departementschefens förslag härutinnan vara väl grundadt, och icke heller kan jag dela hr grefvens tanka, att svenska folket är sf en motsatt åsigt. Bedröfligt likväl om så vore, ty man hade då icke gifvit akt uppå de omätliga förändringar sjövapnet usder senare tiden undergått, genom ångkraftens användande på alla certer krigsfartyg, och den högst betydliga besparing af menniskokraften, som härigeInom vinnes. K Redan vid 1847 års riksdag, då jag såsom ansvarig rådgifvare och chef för försvarsdepartementet före fattade det betänkande, som åtföljde den kongl. proy Positionen, yttrade jag dessa ord: mingen oväldig, han må vara sjöman eller ej, lärer yrka, hvarken att cs seglande, eller en roddflotta skall: blifva hufvudförsvaret till sjös för fäderneslandet. Det är ångkraftens användande på krigsfartygen, och senast skofvelhjulens utbyte mot propellern, som åstadkommit denna utomordentliga revolution i sjökrigsväsendet, och det kan ej mera bestridas, att ju ångfartygen redan till stor del äro, och snart nog blifva, det egentliga. sjöförsvaret för alla sjömakter. Redan vid denna tidpunkt hyste jag således den öfvertygelse, att innan allt för länge ångsystemet ej uteslutande af alla sjömakter skulle blifva antaget. Jag berömmer mig ingalunda af detta förutseende, ty det var tydligt och klart, att så skulle inträffa, Joch det har också inträffat, och måhända utöfver min förväntan. Men huru blefvo dessa-mina förslag! och yttranden då emöottagna? — och npu...! Om det är en tillfredsställelse att i en stor nationel fråga omsider Jäsnjuta rättvisa, är det likväl sorgligt betänka, att mycket kunde vara annorlunda, om man fördomsfritt 1 då lyssnade till den välmenande framställningen, men den var då för tiden: En ropandes röst i öknen! Hr grefven förmenar vidare att det icke lärer vara Jaå fullkomligt afgjordt, att roddflottan, till följd af ångkraftens utveckling, borde blifva helt och hället Å förkastlig. R Jag svarar härpå: att hvad roddkansluparne angår, anser jag dem. visserligen förkasteliga, men icke så kanonjollarne, hvilka städse böra bibehållas, och hvilka jag betraktar såsom ett förträffligt positionsartilleri i våra trånga skärgårdar. Jag vågar hoppas att hr grefven, som är en så varm vän af framåtskridandet, vid närmare :öfvervägande skall medgifva, att 62 man för en kanon är ätt slösa med menniskokraften, att icke säga menniskolifven, allt för mycket, då ångslupen med svårare bestyckning än roddslupen erfordrar endast hälften så mycket manskap, och synverligen då den besitter ojemförligt större rörlighet. För kanonjollen är förhållandet annorlunda; den erfordrar endast 21 man. Att ångfartyg, innan ångkanonslupar hunnit tillvägabringas, fortskaffa roddsluparne, som naturligtvis mäste bibehållas tills de blifva ersatte af ett bättre vapen, torde falla af sig sjelft; helst fienden icke 1ärer ensamt begagna några sådana skärgårdsfariyg, som numera öfverallt, kanske med undantag af i Sverge; anses vara olämpliga. Hr grefven säger, att 6 kanonslupar icke kosta mer än en ångkanonslup, och drager deraf den slutsats, att roddfottans uteslutande förvandling till ångflotta ännu torde vara ganska problematisk. Hr grefven hänsyftar naturligtvis på den stora kostvaden för en ångflotta. Ja! kostnaden blir tvifvelsutan stor, men hvad skall man göra, då fienden brukar ett bättre vapen än vårt? — Icke lärer det gå an, och icke vore det kristligt af krigsstyrelsen, att t. ex. låta en infanterikolonn, stillatigande och stillastående, utan att kunna lossa ett skott, som räckte fienden, af denna blifva nedskjuten, emedan sådava skarpskyttegevär, som fiendens, kostade mera än våra gamla. Nej! vi måste hafva lika goda gevär som fiendens, demå kosta hvad som helst, och vi måste hafva ett ångförsvar, om än aldrig så dyrt. Efter det hr grefven erkänt, att Ryssland troligen kan åstadkomma lika stor öfvermakt i skärgårdsflotta, som i linieflotta, anser hr grefven likväl, att en mindre styrka skärgårdsfartyg, i hänseende till gynnande lokalförhållanden, kan göra en starkare fiende betydligt afbräck, och vidare: att n kanonslupsflotta kan åstadkommas och underhållas med ojemförligt mindre kostnader än tn linieflotta. Den första delen af denna hr grefvens åsigt gillar jag fullkomligt, men icke så den andra, ty om än en lineflottas anderhåll under freden är större, så är för. Å hålländet tvärtom under kriget, alltid med hänsigt! vill artillerieffekten jemförd med besättningsstyrkan. Vidare förmenar hr grefven, att staten icke bör betungas med 5 amiraler, och med samma öfverflöd i andra höga grader. Som jag länge innehaft amiralsgraden, torde jag härvidlag kunna åtminstone för egen del anses oparcisk, och sålunda med någon befogenhet yttra mig -säröfver, och detta yttrande blir: att 5 amiraler ingalunda är för mycket, och det af tvenne skäl. 1:o Uti en så stor officerskär, som flottans, synes det bra hårdt för de lägre graderna, att icke med något hopp emotse åtminstone möjligheten att ernå den högsta värdigheten inom flottan; hvilken förhoppning natur ligtvis förminskas, i samma förhållande flaggmansgraden förminskas. 2:o Efter nu existerande förhållanden skall som ordförande i förvaltoingen af. sjöärendena vara 1 amiral och som befäthafvare i Karlskrona LI dito. Summa 2. Stätionsbefälbafvaren i Stockholm har oftast varit ttdiral, och jag vågar föreställa mig, att den ädle 3: efvenföreträdesvis skull önska se denna plats drsatt med en sådan, och departementschefen Kan också vara amiral, ehuru utan lön.. Återstå således högst tvenne, hvilka äro till konungens ständiga disposition att under krig eller Större expeditioner användas. Nära nog detsamma kan sögss om ionehafvarne af andra höga grader vid flottan;-de äro mgalunda öfverflödiga. Härnäst förordar br grefven, att den större skeppsflottans stat, bör helt och hållet skiljas från kanonslupsflöttåns; Möd andra ord: ätt armöns flotta bör åter organiseras. Att anföra alla de skäl, som tala emot denna åtgärd, skulle blifva alltför vidlyftigt, jag inskränker mig derföre endast till ett enda: det nemligen att om så länge de båda vapnen i materielt hänseende voro så betydligt olika, det icke befunnes lämpligt åtskilja dem, kan det val icke nu mera komma i fråga, sedan ångkraften, såsom den förmedlande principen, är på god yäg att af båda med lika fördel bhbfva t Iegnad. Hr grefvcn anmärker att Sverges statsförvaltning under loppet af snart 50 år synes framgått utan någon förnuftsenlig plan. Som jag under denna långa tidsperiod endast omkring fyra år deltagit i denna statsförvaltning, är det endast för denna korta tid jag bör ansvara, och jag föreställer mig, att bristen i en förnuftsenlig plan således drabbar mig, med hänseende till den af mig ir 1847 i underdånighet föreslagna plan för . sjöför ;varet. Men vare det sig: nu att jag, som -mången innan, under min långa lefnud ingenting glömt och ngenting lärt, eller, som kanske terde vara rättare, tt jag ingenting i ämnet förstår, nog af: Om Hans Majestät denna dag skulle befalla mig afgifva en lan för sjöförsvaret, så skulle den. blifva alldeles ;nahanda med den förra, hvarigenom jag åtminstone cke på något sätt skulle såra nuvarande departenentschefen, enär denna plan, hvad materielen. beräffar, är nära nog likstämmig med hans eget förlags Hata hh Fö dr NER