Aftonbladet – 3 februari 1857, sida 3

NVi0e iran DetanKandet utga, och har lektol Sondån häruti instämt. Ridderskapet ooh Adeln. Diskussion i anledning af grefve Anckarsvärds anmärkningar vid kongl. propositionen om landtooh sjöförsvaret. (Forts. från gårdagsbl.) Friherre Gyllengranat: 2 Det är icke utan en viss tvekan jag uppträder, för att genmäla några af de anmärkningar hr grefve Anckarsvärd i ett föregående plenum gjorde emot Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och behof, i hvad som rörer 5:te-hufvudtiteln, samt för att gifva upplysning i ett och annat ämne, som den ädle grefven då äfvenledes afhandlade, emedan jag icke är så alldeles förvissad derom, att jag bör upptaga den ånyo utkastade stridshandsken. Men då tystnad å min sida möjligen skulle kunna tydas som bifall, i synnerhet när en så ömtålig punkt för en författare blifvit vidrörd, som dåess förbiseens de af märkvärdiga historiska tilldragelser, ha betänkligheterna mast gifva vika, och jag nödgas således, med eller mot min vilja, upptaga handsken, likväl med den försäkran, att ingen bitterhet, ingen anspelning emot hr grefve Anckarsvärds motiver för sina anmärkningar skall af mig varda yttrad, under den fullkomliga öfvertygelse, att hr grefven syftar till samma mål som jag: det älskade fäderneslandets välgång och bevarande emot en inkräktares angrepp, ehuru vi hafva något skiljaktiga åsigter om medlen derför. Utan att afgifva något omdöme öfver de politiska reflexioner hr grefven uttalat, men erkännande att vi nu mera än förr böra vara på vår vakt emot den östra grannen, går jag nu att, i den ordning de förekomma, upptaga till besvarande några af hr grefvens anmärkningar och yttranden. å Hr grefven säger, att linieflottan uträttade åren 1789 och 90 ingenting, och att den af mig författade Sverges Sjökrigshistoria icke lemnar vitsord om vunna sjöslag. Om så verkligen vore förhållandet, blefve det minsta man härom kunde säga, att jag allt för illa uppfattat en historieskrifvares förnämsta plikt, den att hålla sig vid sanningen. Den ädle grefven har troligen förglömt de vunna sjöslag, hvarom der förtäljes, hvaraf jag blott vill nämna trenne. -Svenska-flottans seger öfver -den danska under Bornholm den 30 Maj 1563, då den tappre Jakob Bagge förde befälet öfver svenska flottan. Den frejdade Claes Christerson Horns seger öfver den förenade danska och lybeckska flottan emellan Bornholm och Rögen den 7 Juli 1565, hvilken seger var så afgörande, att. de allierade förlorade 6 skepp och 1000 man, och den sedan ryktbare Karl Gustaf Wrangels seger öfver danska flottan under Femern den 13 Oktober 1644; Hvilket sjöslag, ehuru danska flottan var underlägsen, likväl var hedrande: för svenska flottan och lemnade det resultat, att fien den förlorade 12 skepp; flera amiraler, många officerare och 1000 man gemenskap blefvo fångne, hvarförutan fienden led en stor förlust i döde. Nog torde det medgifvas, att dessa voro vunna sjöslag, och derom står att.läsa i första delen af len af mig utgifna Sverges Sjökrigshistoria. Hvad nu beträffar att linieflottan 1789 och 90 ngenting uträttade, nödgas jag, med förbigående af året 1789, då sjuklighet hindrade de båda krigförande makterna att företaga några afgörande operaioner, motsäga detta; ty aldrig har väl en linieflotta iträttat något vigtigare, än då denna flotta, inkalad af konungen till Wiborgska viken, i det ögonlick den med mycket hopp om framgång : kunnat oekämpa en afskild del af ryska flottan, gick att kydda Sverges konung, Sverges arme och Sverges skärgårdsflotta. Det bedröfliga resultatet är allt för väl bekant, ör att jag här. skulle relatera detsamma; men så mycket må dock anföras, att hade icke linieflottan! rid reträtten från Wiborg varit tillstädes, för att skydda skärgårdsflottan, så hade denna, med konunsen och armån; varit förlorad; och jag frågar: huru ade väl kriget då kommit att slutas P Nu blef den sedan så ofta förhånade örlogsflottan, ;enom den Allvises nåd, ett medel för konungen att ned skärgårdsflottan tillkämpa sig den lysande se, sern vid Svensksund, hvilken grundlade freden i Verelaä. . Huru stor vigt konung Gustaf III lade uppå att inieflottan måtte bana vägen för och skydda skär: årdsflottan, inhämtas af konungens yttrande till den edan då frejdade Puke, som i en senare tid gjorde ig så förtjent af fäderneslandet. Konungens ord oro: Kära Puke, ni är min flottas ledare; er far ägrade ej att räcka sitt hufvud för min far; spara j ert lif och blod för mig. Jag glömmer det ej. Puke, som på skeppet Dristigheten ledde svenska ottan vid den farliga genombrytningen, löste också let löfte, han tvifvelsutan gaf konungen, så som kriar.n och den erfarne sjömannen anstod. Örlogsflottan blef uppoffrad, men vare det långt från mig att klandra åtgärden. Monarkens lif och rmån voro af större vigt än några skepp: Hr grefve Anckarsvärd föreställer sig, att slopande f de gamla skeppen och afyttrande af de nyare ore den mest raticnella utvägen att vinna ettslutÅ å tvisten emellan de båda flottorna. Jag vågar likväl bestrida, att denna utväg vore il. ågot-enda afseende förmånlig;..ty hvad först vide. ommer att s opa ett skepp endast derföre att det r gammalt, så är sådant icke förenligt med god li ushållning; ty förtjenar det repareras, så bör det :i et repareras, äfven om gammalt, på det i behof