Aftonbladet – 31 januari 1857, sida 3

mådde. Det enda som gjorde mig rädd för honom var att han var så stolt; jag var rädd det skulle bringa hönom i olycka till slut. Då de hvitas barn hålla hufvudet högt och svara djerft, då skratta föräldrarne och säga: ett präktigt barn, han låter inte sk:ämma sig han! Men bland de våra är sådant oförlåtligt. Jag talade derföre alltid med Alfred och sade honomatt vara ödmjuk. Men — det tycktes som vårdt honom stoltheten öfvermäktig, så han ej förmådde något öfver den. Och när jag såg det, så tänkte jag att min matmor kanske framdeles skulle 1 ta mig hyra min tid af henne och jag så, med att arbeta natt och dag, kunna lägga ihop en summa för att köpa mingösse friheten, ty jag visste att han var för stolt att vara slaf. Ser ni, han kunde aldrig lära att böja sig; ban kunde aldrig tåla en orättvisa och hade alltid ett svar tillreds åt den som ville tukta honom. Icke dess mindre var han en kär öch god son mot mig, och då jag plägade föreställa honom, att det der var farliga saker, lofvade han att ta sig till vara. Nå väl, allt gick tämligen braså länge han var liten; och jag behöll honom hos mig tills han var omkring tolf eller tretton är gammal. Han plägade torka fat och tallrickar efter middagen, skura kmfvarne och blanka skodonen och uträtta annat smått inom hus. Men hvad det:led, sade man mig att han skulle ut på fälten och arbeta med de andra, och det var den tiden jag alltid fruktat. Missis hade en uppsyningsman, som var en erym och elak menniska, och snart märkte jag, att det grodde ett djupt hat emellan dem, och han sprang och klagade för missis och jag förehöll Alfred, men han retade den stackars gossen ständigt och gjorde det rent af omöjligt för honom att vara god. Nåväl, en dag då jag varit skickad till staden i ett ärende, kom jag hem om qvällen och undrade på att Alfred inte kom in till qvällsvarden. Det anade mig att ej allt var som det skulle, och jag gick upp till min mat