Aftonbladet – 30 januari 1857, sida 2

TVR VIDA SnR IUTUTILIABAl. TIUBRGITUINAStIT INOM krigsadministrationen har fordom klandrats i vida mindre skonsamma ordalag, och i allmänhet tonen varit vida sträfvare än nu, uan att någon riktig stormlöpning derföre ansetts erforderlig af både gamla och unga militärer. Nu deremot föreföll det liksom om man haft för afsigt att helt och hållet nederslå hela grefve Anckarsvärds opposition uti en enda batalj, och derigenom afskräcka honom från alla vidare djerfva försök. Var det kanske för att skingra någon tveksamhet på högsta ort om riddarhusets underdåniga nit, som man fann nödigt att anställa en lojal offerfest? — eller mähända planen kom från -en s. k. nya junkeroppösitionen på riddarhuset, för hvilken Riksbladet, Östgötha Correspondenten och framför allt den oförliknelige, f. d. utgifvaren af Argus och korrespondenten till vissa landsortstidningar så väldigt puffa i artiklar, dem den sistnämde sedan såsom ledare af Riksbladet låter der införa och prisa? Vi lemna detta oäfgjordt och vilja snarare föreställa oss, att attacken mot grefve Anckarsvärd utgjorde en början till koålitionen mellan det gamla och unga hofgardet i alla politiska frågor, hvaribland naturligtvis vid innevarande riksdag de om anslagen till 4:de och -5:te hufvudtitlarne äro de ömtåligaste. Man måste likväl i detta fall erkänna, att det gamla gardet iakttog långt mera mvärdighets vid framryckningen, än det detachement af junkrarne, som blifvit framskickadt och hvilket med ett hånfullt öfvermod behandlade en gammal vördnadsvärd motståndare, hvars namn säkert i den svenska, både politiska och parlamentariska historien skall läsas med kapitäler då man knappt skall kunna upptäcka dessa herrars i perlstil, huru mycket de än med sina tal fylla riddarhusets protokoll, hvilka likväl beklagligen icke läsas af samtiden och troligen än mindre af efterverlden. Dessa voro ungefär våra reflexioner, då vi från riddarhusläktaren voro åhörare till de många skott i luften, som, i synnerhet i onsdagens eftermiddagsplenum, riktades mot hr grefve Anckarsvärd, och då vi der iakttogo det både ömkliga och löjliga skådespelet af den makalösa käckheten i ord och åtbörder hos några unga löjtnanter, såsom hr Brakel och friherre Stackelberg, hvilka så manhaftigt tagit den stora flottan under sina vingars skugga och företrädesvis på ett oskickligt sätt förde debatten. Af Svenska Tidningen för i dag få vi likväl nu ett ganska öppenhjertigt avar på frågan: hvarföre grefve Anckarsvärd skulle anfallas med hela styrkan af det grofva artilleri, som står till vederbörandes disposition ? Det var nemligen, säger Svenska Tidningen, icke grefve Anckarsvärds tankar eller satser, som skulle vederläggas eller oriktigheterna deruti, som borde afslöjas — utan vorosgamtliga de många talen efter Svenska Tidningens uppgift egnade hans person. Man tyckte sig vara skyldig, fortfar den väl igenkänliga militäriska pennan, att icke lemna en så diger handling af den parlamentariska veteranen utan allt afseende, i följd af den inflytelse hans namn ännu eger på de stora barn, hvilka visserligen aflagt klädselns kolt men icke förständets! I sanning, modet växer allt mer och mer hos hrr junkrar och deras vapendragare i Svenska Tidningen, men maktspråkens tid är förbi å hvilkendera sidan som helst, och vi äro således förvissade att statsutskottets ledamöter icke ställa sig under någon junkrarnes eller Svenska Tidningens auktoritetseller opinionsdom; utan komma att noga begrunda rätt många af grefve Anckarsvärds anmärkningar, då nemligen derigenom bland annat klarlis gen framstår det förbållande, som ioke kan nog ofta framhållas och nog allvarligt klandras, att regeringen Supphöpigea för militärbudgeterna begär stegrade anslag i stor skala, men utan ens en tanke på något slags besparing, der sådant kunnat och kan ega rum, och utan det ringate afseende på den ovederläggligt riktiga principen att inskränka den militära lygen på samma gång man förstärker landets verklige och redbara försvarskrafter, och icke på bekostnad af de senare äf. las att alltjemt underhålla den förra och derigenom skada armåns icke blott militäriska, utan mora iska esprit. Detta är och har alltid varit hufvudtemat i grefve Anckarsvärds och hela Jandets opposition mot de jättestora fordringarne framför allt för fjerde hufvudtiteln eller det s. k. landtförsvaret. Det är äfven denna princip, som utgör den egentliga kärs nan i striden emellan den stora och lilla flottan, då nemligen det sunda förnuftet icke kan öfvertygas derom, att det innebär annat än en statslyx för Sverge att kasta bort millioner för underhållet af åtskilliga skrala linieskepp, de der under hvilka förhållanden som helst måste blifva otillräckliga för vårt försvar; men deremot försumma att fullständigt ordna det sjöförsvar, som, antaget att det kostade lika mycket, ja mer, likväl i svenska sjökrigshistorien städse visat sig kunna och jemväl i fram tiden måste kunna: uträtta något för sitt äns damål. Det går visserligen an för hrr junkrar och deras ofrälse skölddragare i Svenska Tidningen att nu håna grefve Anckarsvärd och andra, som i denna unkt äro med haz nom ense. Men det torde dervid icke vara ur vägen erinra dessa herrar; att för icke längre tillbaka än 5 år Sverges konung under hr grefve von Platens minister, framlade en plan, som i de väsentligaste delar öfverensstämde med grefve Anckarsvärds åsigter. Hvad särskilt beträffar Svenska Tidningens verkligen oförskämda och personligt förolämpande utfall emot grefve Anckarsvärd och särskilt mot hans militäriska insigter, så anvackraste och hade en hiskelig mängd till