Aftonbladet – 24 januari 1857, sida 2

vudsakligast i afeeende på prestens och religionsvårdarens sätt (metod) att handtera de religiösa rörelserna, som hans skrift förkunnar ett nytt tidehvarf, ett nytt utvecklingsstadium af den kristna kyrkan. Liksom i den första församlingen fanns en mera judisk, vid de mosaiska ceremonierna, vid lagen fästad riktning, 1 spetsen för hvilken stod Petrus; en från Moses, lag frigjord, i tron på Kristi lif och död, på hans person såsom den lefvande lagen baserad riktning, representerad af Paulus; samt ändtligen en på kärleken grundad riktning, uttalad af den lärjunge, hvilken Jesus mest älskade, Johannes; så har den kristna kyrkan också sedermera i tiden successift framstått först såtom auktoritetens kyrka (den romerska och grekiska katolicismen), sedan såsom trons kyrka (den luterska och reformerta protestantismen), men måste nu allt mere förvandlas till en kärlekens kyrka, som tillika icke kan vara någon annan än frihetens. Onekligt är, att den evangeliska kyrkan, oaktadt den större forskningsfribet, .som hon i jemförelse med den katolska medgifvit, och den strängare sedlighet, hvilken hon påyrkat, dock på ett ofta högst våldsamt. sätt undertryckt allt olika tänkande och utropat tron på ett visst lärosystem, på vissa dogmer, så som det enda medlet, det oundgängliga vilkoret för lefvernets och hjertelagets kristlighet; hvilket, för att begagna hr Trottets uttryckssätt, vill säga, att hon hittills handlat mer i den företrädesvis dogmatiserande Pauli, än i den, från kärleken, detta kristendomens A och O, utgående och till kärleken alltid återkommande, Johannis anda. Lika onekligt är ock, att tidsandan redan öfverskridit och allt mera skall frångå denna, i all sin frihet, dock i alla fall trånghjertade ståndpunkt. Det finnes numera lyckligtvis ingen verkligt vis och upplyst menniska, — och dessa upplysta träffar man Gud ske lof inom alla klasser, — som ej inser, att ett rent, ett allvarligt, ett åt det goda, det gudomliga vändt sinnelag, som bevisar sin tillvaro genom personlighetens fridfullbet, ett rättskaftens lefverne samt mildhet, försonlighet och kärlek mot .medmenniskor, har ett oändligt värde i jemförelse med alla lärosatser och dogmer, samt att dessa senare endast såvida hafva någon praktisk, någon religiös betydelse, som de visa sig vara medel till förverkligande af sinnelagets och lefvernets sanna renhet, rätthet och godhet. Då nu erfarenheten visar: 0ss:rättskaffens,: rena, sant goda menniskor inom alla kristna samfund, så måste den opinionen ovilkorligen allt mera utbreda sig, att skiljaktigheten i läror, i dogmtro mindre betyder, såvida enhet finnes i det euda väsentliga; det kristligå sinnelaget; samt att den ej är en sant religiös menniska, utan en teoretisk fanatiker, en hierarkisk egoist, hvilken med andra än andans, än den lugna, kärleksfulla. öfvertygelsens vapen vill Lekämpa en olika dogmatisk åsigt, som hyses af en allvarlig, för det goda ifrigt nitälskande kristendomsbrocer. En kärlekens kyrka, såsom hr Trottet tänker sig densamma, kan således ej betjena sig af den verldsliga maktens handräckning till åstadkommande af ett allenaberrskande, hvars skenbarhet visar sig i samma stund, som friheten öppnar munnen på de många i hemlighet tviflande och protesterande. Men utom det att ett mera kärleksfullt sinnelag, än det inom vår kyrka hittills rådande, måste leda till en större kyrklig frihet, än t. ex. fallet är i vårt fädernesland, så hoppas författaren, att kärlekens allt större tillväxt inom kyrkan äfven skall leda till ett mera lefvande lärosätt än hittills. Det är nemligen klart, att om ett af de väsentligaste ändamålen med individers förening till en kyrka är det, att gifva styrka och autorisering åt ett visst religiö t tänkesätt, genom stt visa detsamma vara icke blott en och annan individs, utan en allmänhets; så bar man i fordna tider begått ett stort misstag, då man för skiljaktigheten olika kyrkor emellan nästan helt: och hållet förgätit den enhet, som dememellan det oaktadt varit rådarde. Katolicismen och lutefanismen t. ex. äro i många fal! skiljaktiga; men i huru många, högst väsentliga punkter äro de e ensel Man måste medgifva hr Trottet, at vi protestanter, likaväl som katolikerne, uppammats i den fördomen att se på söndringen mer än enheten, Ty hvarest finner man väl anhängarne af de olika bekännelserna förens sig till firandet af denna enhet? Den evan geliska alliansen skulle väl vara en början till något sådant; men hur ringa är ej del tagandet derför? Och hvarföre ej gå längre! Hvarföre ej bilda konferenser, hvari äfver katoliker, socinianer, ja de mest skilda åsigter kunde deltaga? I afseende på de sedligs lärorna är divergensen ej så stor de olika bekännelserna emellan; men. månne ej dess i vår tid ha det högsta behof att vinna det lif, den makt, det berättigande, som sådana sterartade konferenser åt dem skulle förläna? I detta tidehvarf af det mes brådstörtande arbete för vinnandet af me del till. idel ögonbliekliga njutningar äl det af större vigt än någonsin, att tron lifvas icke så mycket genom vissa teologiska lärosatser, som fastmer genom sedlighetens vigt och nödvändighet. Ty det är ingenting mindre som en mängd af vår tids s, k. upplysta sätter i fråga, än just det, huruvida menniskan, som enligt-detta tänkesätt är en ögonblicklig alstring af materien, bestämd att efter ett lif af illusorisk njutning ochkamp återfalla till ett intet — huruvida , säga vi, denna menniska kan och bör hafva annat än den eona njutningen till sitt lifg hufvudupp