Aftonbladet – 24 januari 1857, sida 2

Och som Clayton inte är prest, ser ni, så vågar han sig väl ej på att extemporera., Utvisar stor löslighet i de religiösa princinernap, fade tant Nesbit. Ogillar det på det högsta. TOLFTE KAPITLET. Förklaringar. Den sjunkande solens gyllene pilar sköto glittrande fram genom tallskogarne, smyckande allt hvad de berörde, och en köraf foglar uppstämde sin jublande aftonsång, då en liten grupp män och qvinnor stodo förs samlade kring en öppen graf. Med en fin instinkt hade Nina påtagiten svart sidenklädning och en enkel halmhatt med ett svart band — hvilka aktningsbevis för den aflidna Tiff många år derefter ännu ihågkom och berättade. Cripps stod vid öfre ändan af grafven, med detta hopplösa, slöa uttryck, hvarmed en rå och djurisk natur merendels betraktar symbolerna af den menskliga tillvarons upphörande. Tiff stod vid sidan af grafven. med sin hvita hatt samvetsgrant draperad med svart och med ett bredt svart band om armen. Det nyfödda barnet, insvept i en stor svart scbal, låg tätt tryckt intill hans bröst, medan de båda andra stodo gråtande vid hane sida. På andra sidan om grafven stodo mr Carson och mr Clayton, medan Milly, Harry och åtskilliga af slafvarne från plantagen samlat sig i en grupp bakom dem. Kistan hade blifvit öppnad, på det att alla måtte kunna erhålla denna sista anblick, så åtrådd och dock så hopplös, som det menskliga hjertat fordrar önnu vid sjelfva randen af grafven, Det var blott ett ögonblick sedan locket blifvit påsatt, och det utbrott af ohejdad sorg, som skakade barnen, var förorsakadt af detta sista farväl. Då Clayton med djup och melodisk stäraraa uttalade orden; jåg är upp: