Aftonbladet – 23 januari 1857, sida 1

Tv IMER BAT En kill:ir banko raden. Under 16 skill:r banko införes TES ARRESSTRKETINET TIN TT EDNKRISTLA EA SEAN STOCKHOLM, den 23 Jar. Den nya junker-koalitionen. IL Hr Ridderstad utgör dena tredje länken i denna junkerliga koalition, Vi se här en politisk personlighet af belt annat skrot och korn än f. d. utgifvsrens; dev är eH ädel, varm och frihetgälskande natur, fär dig att kasta sig främst i striden, der han tycker sig skönja våld och väld och de allmänna intressenas uppoffrande för enskilta. Men poesien och politisen ha slitits om honom, så att han i ingendera af de båda riktningarne blifvit hvad ban bort kunna bli. Det har aldrig varit honom möjligt att bemedla och försona motsatserna mellan poesieng idealiska fiztioner och prosans nyktra och kalla verklighet. En sådan politik, som efter förlusten af de stora hufvuddrabbningar, i hvilka de liberala hoppades att på en gång kunna tillkömpa sig ett pånyttfödt samhällsskick, visat sig tills vidare vara för de verkligt liberala den enda möjliga och praktiskt nyttigs, att nerligen söka slå fienden i detalj, icke akta för ringa hvarje fotsbredd af terrängen som msn ken tillkämpa sig, söka oupphörligt befästa sina positioner och gifva större styrka och moralisk kraft åt sin armå, under det man söker afskära fienden alla kommunikationer och ständigt oroa honom på alla svaga punkter, tills man åter tror sig kuuna med fördel våga ett fältslag; — er sådan politik, säga vi, måste hr Ridderstad finna allt för prosaisk; hans poetiska natur kan aldrig förlika sig med det plilla kriget,; han måste ständigt stå på ett bataljfält, om han också skall stå der alldeles ensam, svängande sin trogna dyrendal; och taflan måste, för att bli ännu mera intressant, ha en ossianiskt mörk och åskdiger bakgrund; Det går för ingen del an att ge sakerna i deras verkliga — medgifvom det ofta något prosaiskt tröttande och alldagliga, ja till och med lumpna — gestalt; utan der mäste, med hjelp af en båletor fantasi, diktaz in en romantik af dunkelt antydda mysterier, djupt förvecklade svarta intriger, fasaväckande trolöshet 0. 8. Vv. I alla tider har Östgötha Correspondenten stått i en viss opposition mot den öfriga liberala pressen; den har alltid velat intaga en egendomlig ståndpunkt, och för sträfvandet efter denna egendomlighet har den ofta tagit sin tillflykt till de besynnerligaste bizarrerier och uppofirat den verkliga sjelfständigheten och konseqvensen. Endast på denna väg kan man t. ex. förklara, huru det kunnat vara möjligt att under det förflutna året Östgötha Correspondenten låtit till en viss grad leda sig af den oförliknelige korrespondentens toma, af allmänna utslitna fraser sammanväfda och allt verkligt politiskt innehåll saknande, till sin ton och hållning vedervärdiga krior, att den, liksom några af de politiskt mes: omyndiga bland landsortsbladen, uppstält såsom den sanna liberalismens Schibboleth att, : hvar tredje rad man skrifver, begagna ordet allenastyrandet,, på samma gång man anser dat för småaktigt och af ingen vigt att verkligen bekämpa allenastyrandet, der det i handling och åtgärder uppenbarar sig. Härmed sammanhänga äfven de poetiskt fantastiska och orediga anloppen till ett slags dynastisk opposition, som icke kan ha något resultat, emedan det är omöjligt att för densamma uppställa ett rimligt syftemål. Den som inbillar sig med svulstiga fraser kunna hos oas uppbesvärja ur jorden ett verkligt parti af något elags legitimister eller af republikaner, är behäftad med obotlig politisk blindhet eller höver till dem som anse sakernas verkliga ställning och förhandenvarande förhållanden vara småsaker, hvilka alls icke behöfva tagasi be:raktande då man politiserar. Det har vid ganska många tilifällen visat gig, att hr Ridderstads ssmmanhang med det liberala partiet varit ganska löst och at: hans liberalism mera bestätt i en : oetisk kärlek till friheten in abstr.cto och i en viss kamplyst: ad mot makten, än uti bestämda principer samt troget och konseqvent omfattande af liberala reformsträfvanden. Man erinrar sig sålunda, huru han för några år sedan med särdeles värma och förkärlek omfattade själen i det dävarande reaktionära kabinettet, hr C. O. Palmstjerna, för hvilkens ultrakonservativa politik han just påhittade den förskönande benämningen konservatift reformeranden, som sedermera blef gå beryktad. Man påminner sig den mer än tvetydiga ställning han intog i afseende på bränvinsfrågan; och trosoch samvetsfriheten — den högsta och dyrbaraste af alla friheter, emedan utan densamma all annan lagstadgad frihet är liksom beröfvad själ och hjerta — bekämpar ban ännu dagligen med alla slags vapen, till och med hRånets och skämtets, hvarvid han nyligen gått ända derhäön att våga inför en svensk allmänhet påstå, att den store Gustaf Adulf icke kämpade för garhvetsfrihetens sak, utan endast för den ortodoxa protestantiska statskyrkan, och för att, om det hade varit honom möjligt, med svärdet göra den gällande öfver hela Europa. dte