Aftonbladet – 23 januari 1857, sida 1

räckande henne handen kallade henne Nina, var kon färdig att dö af förargelse. Hon märkte också ett visst pösande och viftande hoz3 tant Nesbits fjäörar — en obeskrifber min af öm tillfredsställelse, egen för äldre fiuntimmer, då de to sig på spåren af några bjertats angelägenheter, hvilket kom benne att frukta det han börjat sina operationer med att för henne omtaia sitt förhållande till henne sjelf. Något brydd pregenterade Nina mr Clayton, hvilken tant Nesbit emottog med en ståtlig nigning och mr Carron med en begkyddande bugning. f Mr Carson har väntat på dig i fulla två timmar,, sade tant Nesbit. s Mycket varmt att rida i dag, Ninan, sade mr Carson, då han märkta hur röd hon var. Jag fruktar du har ridit alldeles för fort. Du måste vara mera rädd om dig. Jag vet personer, som ådragit sig allvarsamma sjukdomar, blott genom för mycken eåchauffement. Clayton satte sig nära dörren och tycktes upptagen af att betrakta landskapet framför sig. Carson drog sin stol tätt intill Ninas och sade med en förtrolig hviskning: Hvem är den der herrn? Mr Clayton af Claytonvillen, svarade Nina med så mycken högdragenhet som hon förmådde antaga. a Ah — ja så! — Hm, hm! Jag har hört talas om familjen — ganska ansedd familj — en aktningsvärd ung man — mer än vanligt — så har man sagt mig. Känner mig lycklig att få göra hans bekantekap. Jag ber, sade Nina och reste sig, att herrartie måtte ursäkta mig för ett par ögonblick., Clayton svarade med en lätt bugning, medan mr Carson med mycken empressement förde Nina till dörren. I samma ögonblick den var låst efter henne, stampade hon i golfvet af förbittring. (Forts. följer.)