Aftonbladet – 21 januari 1857, sida 2

Cripps hade, likt råa djuriska -karakterer ; allmänhet, en stum och slö förskräckelse för döden ; han ryckte sig häftigt tillbaka från den liflösa kroppen och sprang ur sängen med ett utrop af fasa. Nå, hvem skulle väl hafva trott någonting sådant, som att jag skulle ligga i samma säng med ett lik! sade han. Inte ni sjelf åtminstone, det är tydligt nog. Nu tör ni beqväma er till att tro det ändå kanske? Arma, lilla lam, här låg hon och led ensam till det sista! Jag säger er, att då en stackare varit sjuk så länge, så måste han dö, om inte för annat, så bara för att öfvertyga dem, som inte velat tro hur sjuka de varit. Nå, det får jag sägan, sade Cripps, det bär är då riktigt — det är förb—t otrefligt, ja gu är det så! Ta mig tusan gör det mig riktigt ondt om tösen! Och jag, som skulle stält till ångbad och piggat upp henne igen. Hvad skola vi nu göra? Ja, inte lär ni veta nån råd. Folk, som aldrig frågat efter det goda bär i verlden, stå alltid handfallna, då Herren står för dörren och klappar. Men se, jag vet råd, jag. Jag får ta hästkräket och ge mig af upp till den stora plantagen och se till att jag får något rannfolk med mig, som kan svepa henne anständigt. Se ni efter barnen medan jag är bortal Tiff tog derpå ned af en krok och drog på sig utanpå de andra kläderna en grof, ljus yllerock med mycket långa skört och stora knappar, hvilken ban alltid bar vid högtidliga tillfällen. Dröjande vid dörren, innan han gick. ut, mätte han Cripps från topp till tå med en halft beskyddande, halft föraktlig blick och yttrade: : Hör på, massa, jag ger mig nu åstad och skall vara tillbaka så fort som det bara är möjligt. Men var nu anständig, medan jag är borta, och låt bli den der whiskeybuteljer för en enda dag i ert lif, och tänk på döden och domen och evigheten! Handla nu för en gång, som om ni hade en gnista i er