Aftonbladet – 21 januari 1857, sida 2

ibitisterna, hvilkag redskap han en lång tidj ortåt varit, bar han parasitmessigt velat klänga . ig fast vid det liberala partiet. Han har derid åberopat sin talang att på mångfaldigt ätt kunna göra opposition, men har hos de iberala, som anse oppositionen icke såsom ett nål och en hufvudsak, utan såsom ett medel l tt göra reformernas sak gällande, blifvit beraktad med vämjelse och misstroende, eme1 lan de äro öfvertygade, att den liberala presen-icke vinner i aneeende eller inflytande enom en dylik kämpe och hans marktschreleritgjutelser. — De -landsortsblad, som till en vörjan hade låtit dupera sig af honom, börade efter hand få sina ögon öppna för tometen, ibåligheten och gagnlösheten af de fraer, som han ständigt idisslade åt dem i orn af korrespondenser. Blott ett par andsortsredaktörer, som till följd af sin inlividualitet anse allting varaliberalt i samma nån det är uppfyldt af ilska, ondsinthet.och nsinuationer, ha hållit troget fast vid honom, ch den ene af dem har till och med ombetyrt upprättandet af ett särskilt blad i hufrudstaden såsom nederlagsplats för den dyrara argusiska visdomen. En högst beteckrande omständighet är den, att di detta; det . k. Riksbladet, skulle uppsättas, aneåg man let vara af stor vigt att förneka all slags delsktighet från f. d. utgifvarens sida, och han jelf ansåg det nödvändigt, på det tidningen cke genast från början skulle bli föremål för misstroende och: sakna: all slags kredit, ait yffentligen förklara, det han med dens näma cke hade det ringaste att skaffa. Nu vet smellertid hvar och en, som tagit någon notis om nämde blad, att det alltigenom bär de mest omisskänneliga spår af hans hand, och att dess hufvudsakliga krydda utgöres af samma oupphörligt omtuggade dikter, som han förut trakterade medi sina landsortskorrespondenser. Komiskt är det bärvid att se, huru hari äfven här med all makt puffar för sig sjelf, såsom den ende verklige oppositionsmannen, den ende, som rätt förstår att göra opposition, den, omkring hvilken all. opposition måste sluta sig, om det skall blinågot bevändt af. Man skall verkligen vara mer än lofligt politiskt enfaldig, för att med god min svälja de anrättningar han här uppdukar, det rökverk han upptänder för sig sjelf och sin stora politiska konseqvens... Han förkunnar sina få andäktiga beundrare, att han ensam aldrig låtit bedåra sig, utan alltid gjort opposition. När den liberala pressen 1844 lät bedåra sig af de liberala löftena, då gjorde han opposition, men han förgäter visligen att omtala hvar och huru; — jo, i Svenska Minerva, Den konstitutionelle, Söndagsbladet 0. 8 V., — emot alla slags liberala reformer, som voro å bane, i den ful!lkomligaste harmoni med Petersburger-Palmstjerna, Hartmansdorff och det stockkonservativa partiet å riddarhuset.. För att öfverskyla den roll han spelade 1840 såsom listlöpare och hemlig intrigör i de konsorvativas sold emot den liberala koalitionen och rädda skenet af en viss konseqvens, uppdukar han en kolossalt oförskämd dikt, som skall ådagalägga för: hans häpna beundrare att han äfven då verkade i den liberala sakens intresse. Han förkunnar nemligen i Riksbladet, att H. M. Konungen ännu såsom kronprins var den egentlige atiftaren af det reaktionära eller ultrakonservativa partiet, för hvilket framlidne hr v. Hartmansdorff blott var den synlige chefen samt öftverste Hazelius stabschefen eller budbäraren; hvarjemte antydes, att der liberala koalitionen 1840 utgick från detta håll, och innebar ett försök att upplösa och omintetgöra den verkliga oppositionen; — hvadan det naturligtvis blir en högst förtjenstfull handling i liberal anda att ha motverkat denna koalition och genom intriger ha arbetat på dess upplösning. Hvad säges om slikt Man måste förutsätta, att man skrifver för en publik, som både saknar allt eget omdöme och förlorat allt minne af händelserna, för att våga framkomma med så kolossa orimligheter. F. d. utgifvaren synes emellertid ha erfarit, att det icke kan lyckas att på dylikt sött slå blå dunster i ögonen på de liberala i allmänhet. Förgäfves hade än räknat på riks: dagsoppositionen och skrutit öfver att han skulle taga: hand om borgareståndet; förgäfves hade Han strött rökverk för en af det Nibe rala partiets ädlaste stödjepelare på riddarhbu: set, som är långt upphöjd öfver beröm frår ett så orent håll; ingen har velat närma sig denne publicitetens Varg i Veum. På de gammalsonservativa partiet kunde han, efte hvad som föregått, icke mera göra någo! räkning. Det återstod sålunda endast att för söka med junkrarne. Att ett arrangement detta hänseende kommit till stånd, tyckes vis sig deraf, att de nedlagda landsortskorrespon denserna till en del åter börjat lefva upp hufvudsakligen i det tydligt framstående syf temålet att loforda junkrarne; äfvensom Riks bladet börjat meddela den ena artikeln efte den andra om den fasta och förträffliga po sition, som junkrarne intagit eller hålla p att intaga. Aa oo ssstete—— — H. M:t Konungen har i går hållit konselj oo Ranol. Maj:t har. enligt Posttidninger