Aftonbladet – 21 januari 1857, sida 2

färden till staden ingalunda är mindre farlig för nykterheten och sederna, än det nära granskapet till en salubod, der man efter råd och lägenbet kan få sinä små behöf af nödvändighetsvaror uppfylda. Det vore ej för tidigt, om man nu ändtligen ville erkänna såsom en rätt för den fattige på landsbygden att få fritt sälja och köpa, der han finner för sig förmånligest, utan att manlängre tillvällar sig. rättiheten att till sin egen inbillade: fördel, men till hans säkra. skada, varå hans förmyndare. Vi boppas också, att ekonomiutskottet vid denna riksdag skall se saken från en annan sida än vid den förre. I sammanhang härmed torde äfven någon ändring anses behöflig i handelsordningens 25 S sådan: den lyder i kongl. kungörelsen den 7 Februari 1852. Enligt denna 8 beror det nemligen nu på K. M:ts befallningshafvande att, efter sig företeende omständigheter,, an tivgenbifalla eller afelå ansökning om rätt till-idkande af landthandel, och sädant utan afseende på kommunens ytirande. I detta hänseende synes likväl å ena sidan kommunen icke böra sakna rätt till att bestämma huruvida orten har behof och nytta af den sökta handelsrättighetens beviljande, men a den andra K. M:ts befallningshafvande icke böra ega annan pröfningsrätt än magistrate: i städerna, det vill säga att tillse, huruvida sökanden styrkt siv behörighet i enlighet med handelsordningens stadganden.