Aftonbladet – 21 januari 1857, sida 2

talande med svårighet, jag har sett honom, som talade så, och det är allt sant; och jag vet. nu hvarföre jag lidit så mycket. Jag — jag — jag får nu. komma till bonom. Lär mina barn att känna honom, Tiffl En flämtande suck, en svag skälfning och de stora, blå ögonen slöto sig för alltid. NIONDE KAPITLET. Döden. Döden är alltid plötslig. Huru gradvis den än närmar sig, är den dock i sin verkan på de öfverlefvande alltid plötslig. Tift trodde förut, att hans matmor blott svimmat, och försökte alla medel för att återkalla henne till lif. Det var rörande att se honom gnida de tunna, genomskinliga, perlhvita händerna i sina stora, svarta, klumpiga näfvar, uppresande hennes hufvud på sin arm, och kallande på henne med tusen ljufva smeknamn, och slösande en hel ström af älskande bängifvenhet på den kalla, liflösa bilden. Men då, i trots af allt hvad han gjorde, ansigtet stelnade och händerna kallnade, då slog honom plötsligen tanken på döden, och nedkastande sig på golfvet bredvid sängen, brast han ien bitter och högljudd gråt. Någonting i hans hjerta uppreste sig mot att väcka mannen, som låg tungt sofvande vid hennes Sida. Han ville i detta ögonblick ej medgifva för gi sjelf, att denne man hade någon rätt till henne eller till sorgen öfver henne. Tiffg högljudda gråt väckte dock Cripps, som förbryllad satte sig upp och strök håret ur sina ögon med afvigsidan af handen. Tiff! hvad tusan tjuter du för? Tiff var i ögonblicket på fötter igen, och sväljande sina tårar och sin sorg, pekade han på den stelnade varelsen i sängen. Se der, se der! Ni ville inte tro henne i går; hvad tänker ni nu då? Se nu hur ni har stält till för er. Den. gode herden har gett er liknöjdhet för det späda lammet, och har nu tagit henne dit, der ni aldrig skall se henne mera.