Aftonbladet – 21 januari 1857, sida 2

dighetsartiklar. Vid sen.ste riksdagen hade inom bondeståndet Bjerander från Skeraborgs iän och Jöns Persson från Blekinge förestagit, att minsta afståndet icke måtte bestämmas, högre än till 17, eller 2 mil, räknadt efter stora landsvägen. Men saratidigt hade hr Nygren inom btorgårestån !t yrkat förbudets utstrickande ända till 5 mil från närmaste stad, och utskottet, som icke blef färdigt med sitt betänkande förrän den 14 Sep: tember 1854, hemstälde, att någon åtgärd i anledning af ifrågavarande motioner icke måtte af rikets ständer vidtagas. Skälen till denna hemställan voro, att ytterligare inskränkning, på sätt hr Nygren föreslagit, skulle för landet och särdeles de mindre befolkade delarne medföra störa olägenheter, hvaremot en utvidgning af landthandeln, i enlighet med Bjerkanders och Jöns Perssons förslag, vore för städer och köpingar menlig. På grund ef denna djupsinniga deduktion föll frågan den gingen. Nu hafva åter flere motionärer i borgareoch bondeståndet, påyrkat Jlandthandelsrättens utvidgning, och bland. dessa har Anders Petter Andersson från Östergötland : till och med sträckt sina anspråk ända derhän, at! handelsbod må hvar som helst af man elle; qvinna på laädet få anläggas, utan afseende på afståndet från stad eller annan handelslögenhety. Sålänge i städerna hinder ännu äro lagda för qvinnor emot bandels fria idkande, så lärer väl tillsvidare fråga ej på allvar uppstå om så vidsträckt frihet för. :andthandelr. som här föreslagits, men kommer qvinnars rätt till myndigblifvande: att erkännas, så som billighet och rättvisa fordra, så bör även denna rättighet för henne såväl ä land som i stad blifva en följd deraf. Yrkande: visar emellertid huru denna fråga på Jandszbygden uppfattar. Redan vid förra riksdagen uttalade sig vid utskottsbetänkandets föredragning nuvarande vice talman Anders Anders son i Walla och flere andra bland de mera ansedda ledamöterna inom ståndet för upp häfvandet af allt hinder i afseende på afstå det, och vid remitteringen af de under denna riksdag väckta motionerna förspordes en nistan allmän önskan bland bondeståndets riksdagsmän, att dessa yrkanden måtte vinna framgång. Motionerna i ämnet förekomma måbända snart nog till bebandling på utskottets afdelning, och man bör hoppas, att en till: sic princip och äfven till sina följder så vigt:g fråga denna gång icke undanrödjes geno: åberopandet af några ur luften gripna motsatta vinkelintressen. Hvad som verkligen gagnar en stad, det är också nyttigt för den kringliggande bygden, och hvad som-länder landtboerna till fördel och gagn, det främja: äfven stadsboernes intressen, om de äro rä förstådda, Det borde för längesedan ha varit öfverlemnadt åt abderiter att bestrida det axiomet, att der handel befinnes bära sig, der är den ock på rätta stället idkad. Man har emot Jandthandeln frarökaståt hufvudsakligen följande trenne tillvitelser! den utbreder lyx och föranleder skuldsättning; den gifver anledning till lönkrögeri och andra oordningar; den ruinerar städerna, hvilkas borgare få vidkännas en mängd utgifter, hvarifrån landthandlare äro befriade. Det är möjligt, att landthandeln, som i sitt nuvarande skick likväl eger att sysselsätta sig endast med svenska produkter och vissa uppgifna utländska nödvändighetsvaror, såsom bomullsgarn, fisk, färgstofter, hampa, kaffe. lin, läder, salt; tobak och snus, tvål, ull m. m., likasom allt, som bereder lättnad i varubytet, på samma gång den befordrar välståndet äfven underblåser hågen för ett bättre lefnadssätt, hvilket gemenligen benämnes lyx; men om sådant skulle vara något giltigt skäl, så kunde det åberopas äfven emot jernvägesf, kanaler, hamnanläggningar, ja till och med mot de vanliga landsvägarne. De, som så mycket frukta ett angenämt lif, skulle göra klokast att flytta till någon urskog: i: Det tyckes verkligen som omm lönkrögeri och dylika olagligheter skulle, lättare kunna upptäckas och tndanrödjag, (om det. bedrifves i eller vid öppna salubodar, der folk går och kommer, än om det. har sitt tillhåll i-afsides belägna nästen, dit blott lönkrogens trogna vänner och kunder begifva sig. För öfrigt finnas i bränvinsförsäljningslagen så stränga ansvarsbestämmelser för dylika förbrytelser att ingen förståndig landthandlare lärer vilj: äfventyra sin framtid på den smutsiga vin sten af lönkrögeri; och hvad äfventyrare be träffar, så hindrar dem ingen handelsordnin; från att försöka sin. lycka. Städerna blifva vanligen de, som förs landthandlarne med deras varor, och som 8 dem tillbaka emottaga hvad de af ortens pro dukter kunna uppköpa; och i stället att: ru neras, få de sålunda oftast en ny häfkraft fö sitt välstånd uti den landthandel, som kar uppstå omkring dem och som alltid blir er gradmätare på kringliggande ortens närings lif och rörelse. f Dessa motskäl äro sålunda icke mycke värda, men deremot torde det gälla något in för sunda förnuftet, att en stor mängd dags verken förspillas för nationalvälståndet Pp I de långa vägarne till första handelslägenhe I Förlusten är betydlig för nationalrikedomer I men den är odräglig för den fattige arbetare somskall -nödgas: öda sin tid och slita si kropp blott på färder till och från handels platsen. Man vet dessutom, att den lång talande med svårighet, jag har sett honom som talade så, och det är allt sant; och ja; vt ra hyvarfrröo jag lidit så mvycket. Jag —