Aftonbladet – 17 januari 1857, sida 3

hela befolkningen vara, annars är det fara värdt att försvaret skall blifva alltför svagt att motstå det våldiga anfall, som vi sannolikt en dag hafva att förvänta. i Mången inom vårt land har länge hyst den föreställningen, att vi ännu, likåsom vi i fordna lyckligare dagar hafva gjort, skulle kunna täfla med vär mäktigaste granne, om herraväldet öfver den sjö, som skiljer oss ifrån honom, och att vi deriöre, genom att öka kraften af vårt sjöförsvar, med något hopp om framgång, skulle kunna bemöda oss att alldeles utestänga hans anfall ifrån våra kuster. Denna förvillelse, alstrad åf de ärorika minnena ifrån den tid, då Sverge verkligen kunde kämpa om herraväldet öfver Östersjön, och längst bibehå len hos några äldre örlogsmän, som naturligtvis icke gerna velat afstå ifrån tron på deras vapens företräde, kan dock antagas numera i det allra närmaste hafva försvunnit. Men då likväl nyligen här på detta rum den satsen åter blifvit uttalad, att Sverge bör bygga tryggandet af sin sjelfstundighet hufvudsakligen på ett öfverlägset sjöförsvar med en talrik flotta af större örlogsfartyg, måste jag uttala min motsatta öfvertygelse vara den, att det visserligen skulle vara ett högst dåraktigt och farligt företag att sålunda bortspilla Sverges bästa krafter på det höga vågspelet af en taflan om herråväldet öfver Östersjön, som efter all samnolikhetsberäkning, under nuvarande förhållanden, aldrig skulle kunna lyekas, och som, äfven om det lyckades, icke skulle kunna ovilkorligen förhindra en till lands stark angripare att landstiga och fåsta sig på mången för honom blottstäld punkt af våra vidsträckta kuster. Visserligen blef den storartade planen sammanbunden med den framkastade tanken på den skandinaviska nordens enhet; och denna framtidsdröm, för hvars uppfyllelse äfven jag sympatiserar, kan, om den en gång vinner sin fullbordat, kanske möjliggöra den skandinaviska flottans nu också drömda välde öfver de nordiska farvattnen. Men intill dess gryningen af det stora skandinaviska förbundets dag klarligen synes utbreda sig öfver alla de trenne nordiska rikena, tror jag för min del bäst och klokast vara, ätt äfven de, som nitälska för den svenska örlögsflottans framtida storhet, hu om henne påyrka, att hon skall Koncentreras till en liten, men i alla afseenden fullgod kärna, som, rik på inre lifskraft, blir mäktig af en starkare utveckling när bättre tider komma, och att vi derföre här i vårt land icke nu böra sträfva att hålla flere eller andra fartyg, än vi kunna i fullständigt bästa skick utrusta och särdeles väl bemanna med i den svåra tjensten på sjön utmärkt skickligt befsl och fullkomligt dugligt och sjövandt manskap, samt att vi, framför allt, icke må sätta vår lit dörtill, ätt äfven den starkaste flotta, skall kunna utgöra ett säkert värn för vårt lands sjelfständighet. Efter min uppfatiming måste således landthären vara hufvudsak, men flottan blott en underordnad, fast nyttig bisak i rega om vårt lands försvar; och jag tror att många skola med mig häri instämma. Deremot fruktar jag att meningarne skola befinnas mycket mera delade i afseende på en sats, som jag redan för sexton år sedan här bar uttalat, och under närvatande tidpunkt anser vara högst nödvändigt att ånyo framställa, den nemligen: Att Sverges landlförsvar skall stödja sig främst på folkbeväpning, och icke främst på stående här. Min fasta öfvertygelse är dock, att förrän både styrelse och folk gemensamt erkänna giltigheten af denna sats, och gifva åf densamma en fullkomligt konseqvent tillämpning, vid ordnandet af vårt lands lefvande försvarskrafter, förr kan ej vår sjelfständighet anses vara med full säkerhet tryggad. För att icke missförstås, vill jag genast anmärka att jag med folkbeväpning ieke menar ett tillfälligt uppbåd af oordnade, oöfvade och odisciplinerade folkhopar, hvilka man, då fienden kommer i landet, ger vapen i händerna och förser med mer eller mindre duglige anförare, utan jag förstår dermed en sådan organisation af vårt lands krighär, hvarigenom, under tillräcklig öfningstid inom hären, åt alla Svenska vapenföra ynglingar en så långt utbildad stridsskicklighet bibringas, att, när kriget utbryter eller fienden tränger in i landet, hela: den manliga befolkningen, inom en viss ålder i de yngre åren, står stridsfördig, att efter en på förhand uppgjord plån ingå i härens leder för att genast deltaga i landets försvar. Och jag bör härvid tillägga, att då-jag fullkomligt inser behofvet, eller åtminstone den stora obestridliga fördelen af att: 2ga en väl disciplinerad och väl öfvad stam af aldre, i stadig krigstjenst stående män, omkring hvilka, såsom deras lärare öch föredömen i vapenföring och krigslydnad, de. ur folkets in i härens leder inträdande yngre krigarne kunna sluta sig, så förkastar jag icke alldeles! hvad man kallat stående här, — utab yrkar! blott; såsom jag förut har nämt, att folkbeväpningen SKaN vara hufvudsak vid vårt lands försvar. Man har länge påstått, att vår indelta här vore det säkraste palladiumför vårt lands sjelfständighet, och det är ej många dagar sedan en sådan sats här upprepades, då man sade: att blott vårt gamlå indslningsverk orubbadt bibehölles, kunde Sverges konung och Sverges land vara trygga för alla både yttre och inre faror. Jag förbehöll mis svaret å denna sats till ett annat tillfälle, och vill hu förklara min tro vara; att svenska fölkets ärfda kärlek till det lagbundna koauvgadömet och sina fäders jand är det enda säkra värnet för både Sverges konung och Sverges land, och att den indelta hären ensam ingen trygghet har att erbjuda i någotdera afseendet. Det är dock blott med hänseende till den indelta härens förmåga att skydda emot yttre våld och im kräktbingp som jag bärchär stt ytträ mig Möh hvad jag derom har att säga sammanfattar jag i det. påståendet: att den indelta; eller, ändå möra, hela den nuvarande både indelta och värfräde svär ende härer, fastän till största delen bildad af fört träffliga elementer, och omiden äfven erhåller en Vida större krigsduglighet än den nu eger, döck är allt för svag! och) fåtalig att kunna räcka till att försvara vårt vidsträckta ladd. Jagohar förul yttrat; att om än Sverge kundt mäta sig på sjön med sin mäktiga östra gramt, så skulle deene dock icke derigenom kunna förhindras at med betydliga snfallskrafter landstiga når gonstädes, nästan bvår som helstjpå våra vidsträckta kuster; ech ändå mera omöjligt blir ått afvärja eh sådan landstigning, då Sverge icke kän; och derföre icke bör ingå i någon så vådlig täflan; som den att försöka beherrska Östersjön med en öfverlägsen stor fioita. Och hvad dea s.k. skärgårdsflöttan beträffar, den må framdrifvas med rodd eller med ångkraft, så kan densamma visserligen blifva ett nyttigt hjelpmedel till försvarande af någon för dess ånvändande lämplig del af våra skäromgifnis Euster, men icke heller den kan hindra en stark fiehde att komma in i land, och ändå mindre att der föstå sig, han redan inkommit. Och likaså förhåller sig med befästningar, att de kraftigt kunta bidraga att skydda en och annan, vare sig i strategiskt glier politiskt afseende särdeles vigtig -punkt,och derigenom för en-fiende försvåra möjligheten ätt landstiga der banchelst skulle vilja; mer alldeles utestänga denne; det kunna och det åfse de näturligtvis icke. Hvarförutan måste rmärkas, att både eh stor örlogsflotta, en talrik skärgårdsflotta, och -vidlyftiga kustbefästningar, för att kunna begagnas eller tkr — RR ge er en kopp, ni fattiga lilla lara! Det är hiskeligt hårda tider, ja är det sål men det lön ww) hätta: mk mn oenm rk maka