Aftonbladet – 17 januari 1857, sida 3

ge er en kopp, ni fattiga lilla lara! Det är hbiskeligt hårda tider, ja är det så! men det blir väl bättre, och massa kommer nög hem och blir mera stillsvn af sig fratndeles; och Teddy skall växa upp och bli eh Hjelp för sin mammy; och det är då säkert, att inte fins det nöägon präktigare unge. än det der lilla pyret vi fåtto, sade han och vände sig med ömbet mot tråget, hvarest den lilla tjocka röda klumpen af ett begynnande menniskolif började sträcka upp två små Knutna näfvar och yttra åtskilliga små svaga skri, för att gifva tillkänna sin önskan att blifva bemärkt. Se baras, sade Tiff, behöndigt sättande ifrån sig Teddy på golfvet och tågande döh lilla i stället, hvilken Han med ömhet betraktade genom sina stora fläsögon; sprattla på han, mitt socker! sprattla pål ho, ho! Beva os8, om inte han har fått sjelfväste sin manimys ögon — ackerat! Ah, skönt! Se bära missis., sade han och lade det Tillå byltet bredvid henne på sängen. Kan man se en dugtigare unge? He! hel be! Se så, hans mamma skulle ta honom, ja skulle hon så! Och Tiff ska koka mammy litet te, ja ska han såly. Och nästa ögonblick låg Tiff på knä, varsamt läggande tillsammans de obrända ändarne af stickorna Och: veden i spiseln och blåsande upp fmolnhvirflär Ef hvit aska, som pudrade hans ulliga Hufvud och röda schal likt sööflinger, medan Teddy ifrigt sysslade med att draga ut etickorna ur något stickarbete, som hängde i en-påse bredvid spiseln. Sedan -Tiff efter Mycket biätande ändtligen fått eld, satte Fat fed varsin förs sigtighet jå en liten svar! gryta med vallen, hbvarunder han sjöng: Min väg är mörk och molnful. Ja är den så; Min väg är mörk och rolöful Dagen om., (Forts:)