Aftonbladet – 15 januari 1857, sida 2

uteslutande rör sig omkring förslaget att äfven från norsk sida i händelse af krig ställa tvenne kreditiver till konungens disposition, meddela vi här den förra delen, som efter en inledning innehåller förslag till bestämmelser, gemensamma för ordnandet af begge rikenas försvar: Komiten har enhälligt erkänt vigten afatt en plan uppgöres för de förenade rikenas försvarsväsende, i öfverensstämmelse med de bestående statsförhållandena, så att samma plan utgår ifrån och stödjer sig på denna grundsats, samt alltigenom är grundad på den lagligen Bestämda likheten emellan rikena. Om man i någotdera riket :hyste den tanken, . att. man jemförelsevis bidrog mera tillidet gemensamma försvarsväsendet än det andra riket, så skulle deraf uppstå missnöje och otillfredsställelse, ty en så dyrbar inrättning som försvarsväsefidet trycker och måste, till följd af sin beskaffenhet, öfverallt trycka på statens finanser och minska förmågan att åvägabringa en mängd -andra inrättningar och åtgärder, som äro mer lönande och mer befordra folkets välstånd, dess intellektuella och materiella framåtskridande. Det måste derföre anses vara en sak af största vigt, så framt intresset för rikenas förening skall utvidga sig och intränga i folkens öfvertygelse: såsom det nödvändiga vilkoret för deras framåtskridande, deras politiska lycka och oberoende, — att Hvar och en sjelf finner, att de stora statsutgifter och personliga uppoffringar, som försvarsväsendet fordrar, tynga lika mycket på hvartdera riket och äro beräknade med plan och omtanke för att framkalla en så stor unionel försvarsstyrka, som kan anses oundgängligen nödvändig, för att rikena måtte med hopp om framgång kunna motstå ett fientligt anfall, alltid lika farligt för begge rikenas sjelfständighet. Att aflägsna hvarje anledning, som kunde framkalla en annan föreställning om förhållandena och på dess grundval utströ misstroendets frö mellan brödrafolken, är i synnerHet af stor vigt under sådana allvarliga tids förhållanden som dem vi hafva upplefvat under de senast förflutna åren. Ty erkännas måste, att kriget stått för dörren. Visserligen lyckades det för H. M. att vid krigets utbrott få de förenade, rikenas neutralitet erkänd, och det slutligen äfven af Ryssland; men den vunna erfarenheten låter oss med hög grad af sannolikhet förutse, att det icke skall en annan gång under dylika omständigBeter lyckas att undslippa deltagande i kriget, om ock ej de förenade rikenas område och sjelfständighet blifva det egentliga föremålet för ett blifvande krig. Det fattas icke exempel, som visa, huru en mindre stat lätteligen kan blifva indragen i. större makters strider, äfven om den icke har något egentligt intresse i de frågor, som föranledt kriget. Att fred derna gång afslöts, innan de förenade rikena måste deltaga i kriget, kan således icke berättiga oss att hysa något hopp om att blifva lika lyckliga vid nästa tillfälle. Vi hafva vida större skäl att frukta, att de förenade rikena skola i framtiden hotas af större faror än förr, och det är denna åsigt, som föranledt fördraget af den 21 November 1855, hvarigenom de förenade rikenas område blifvit garanteradt af England och Frankrike. Genom detta fördrag har de förenade rikenas politik vunnit europeiskt erkännande, och det visserligen i full öfverensstämmelse med det rådande tänkesättet hos begge ländernas befolkning. Men den bestämda ställning, som de förenade rikena derigenom infagit, gör det i högre grad än förut behöfligt, att de såsom en förpost i norden äro rustade till att emotstå det första anfallet, på det att de icke måtte, så ofta den politiska gtällningen låter befara ett anfall, se rikena besatta med främmande trupper till deras värn och beskydd; — de böra vara så rustade, att de såväl kunna undvika en dylik alltid nedtyngande, om icke förderflig besättning af främmande hjelptrupper, som ock att blifva krigets skådeplats. Ty är ett krig en olycka för hvarje folk, som är inblandadt deruti, så är dock sjelfva krigsskådeplatsen i ännu högre grad utsatt för -hemsökelser och förhärjningar, hvarföre också den vigtigaste uppgiften för ett lands försvarsväsende består i att så mycket som möjligt hålla krigsskådeplatsen utanför landets gränsor. Då man icke kan för sig sj-lf dölja, att de förenade rikena känna sig och sin sjelfständighet hotade af en öfverlägsen granne, och det derföre varit lugnande, att de funnit stöd Kos andra makter, så fordrar dock å andra sidan rikenas ära och anspråk på stjelfständighet, att vi jemförelsevis utveckla lika så stora stridskrafter som andra: stater; ty vi kunra hvarken lita ensamt på främmande bjelp, då politiska förvecklingar kunna göra denna osäker, icke heller kunna vi göra -anspråk på att ega behöfligt och tillbörligt angeende och vigt bland de öfriga staterna, om vi icke hafva eller kunna utveckla en militärisk sfyrka, som står i passande förhållande till de öfriga europeiska staternas, Emellertid har det icke ingått i H. M:ts meddelanden och icke heller blifvit en följd af denna komitås öfverläggningar, att de förenade rikeoa hädanefter skulle uppställa större personella försvarskrafter, än hittills funnits, Man vill egentligen blortuppgöra en plan, som på en gång ställer hvartdera af de förenade rikena på jemlik fot och således utesluter Kvarje föreställning om att det ena riket åtnjuter några fördelar på det andras bekostnad eller gör uppoffringar för gemensamma intressen, i hvilka det andra icke deltager i lika hög grad, och hvilken tillika angifver Lt Cm 2L ell berlklat ran elkall mträftra AA