Aftonbladet – 15 januari 1857, sida 2

Jan, sade Nina med en röst, allt emellanåt afbruten af snyftningar, flickorna i skolan hade alla mödrar. Och Mary Brook plöför läsa upp för mig sin mors bref, och jag rukade gråta så, vid tanken att ingen fanns som skref sådana bref till mig! Och tant Nesbit sen — jag frågar inte efter allt hennes prat om religion — hon är den mest sjelfviska och afskyvärdaste varelse jag någonsin sett! Jag tror sannerligen, att om jag låge död. och kall i min kista i rummet bredvid henne, så skulle hon ej tänka på annat än sina gamla mössor och sin mat. Ack, tala ej så, mitt socker; tala ej sål sade Milly sakta. Jo, men jag vill tala! Hon har alltid tagit för afgjordt, att je är den största synderska, som går på Guds gröna jord. Men hon bannar mig inte, dertill bryr hon sig ej no, om mig. Hon tar det bara för gifvet, m å sitt vanliga, förbatliga lugn, att ja å ue derfvet till mötes, och frågar ide g r för. och söker inte hjelpa det. Om jao efter det SR !et: Om jag nu antar att jag inte är god, hvad är det l ö 5 bä som skall Bön mig bättre då? Skall det göra mig gg att höra henne, sittande der styf velat att pinne, säga mig, att hon alltid k att jag var en lättsinnig toka, en kokett, och allt det der gamla vanliga? Milly, jag vill grufligt gerna blifva god, och jag har legat vaken hela nätter ibland och gråtit, för det jag inte var god, och det värsta af allt är, att jag tror att om jag bara hade en mor, så skulle hon hjelpa mig. Mamma var inte lik tant Nesbit, eller hur, Milly ? Nej, min ros, aldrig det minsta. Jag skall tala för er om henne någon dag, barnet mitt Det värsta är ändå, sade Nina, att då tant Nesbit talar till mig på sitt förhatliga lugna sätt, så blir jag ond, och då säger jag hvad jag inte borde, det vet jag. Ack, om