Aftonbladet – 15 januari 1857, sida 2

en min af helig högtidlighet, i det hon med ömhet klappade till. den kring hufvudet. Tant Nesbito, sade hon plötsligen, som. hade orden bränt henne, jag är rädd jag talade opassande, och jag är ledsen derför. Förlåt mig, jag ber er. Åh det betyder ingenting, kära barn; jag lägger aldrig sådant på sinnet och är dessutom tämmeligen van vid ditt häftiga lynne.. Pang small dörren igen och Nina stod i ögonblicket der utanför, skakande sin knutna hand emot den i vanmäktigt rageri, Du styfva, stenhårda, odrägliga gamla vas relse! Hur kom du någonsin att vara min moders syster ? . Vid det ordet, moder, brast hon i en storm af tårar och rusade häftigt in i sitt eget rum. Det första föremål hon der såg, var Milly, läggande -i ordning i hennes lådor; och till dennas förvåning sprang hon rätt emot henne, slog armarne kring hennes hals och snyftade och -gret med så öfvergifven häftighet, att den goda själen blef helt förskräckt. Bevare mig, mitt ljufva, lilla lam! Har är det fatt? Gråt ej, gråt ej så, barnet mitt! Gud signe er, fromma själ! Gud signe mitt kära lilla lam! -Hyem har. jort det för när? Och vid hvarje ljufligt smekande bröt Ninas sorg ånyo ut, och hon snyftade så bittert, att den trogna tjenarinnan började bli allvarsamt ängslig. Bevare oss, miss Nina, det har väl ingen olycka händt ? ; Nej, nej, ingenting, Milly — bara att jag är ett ensamt, stackars barn, och att jag behöfver en: mor och ingen. mor har! Stackars, stackarg jag ! Och här strömmade tårarne på nytt. Ack, stackars lillal sade Milly deltagande och satte sig ned, samt tog Nina smekande i sina armar, som hade hon varit ett litet barn. Stackars barn! Herre Gud, ja; jag mins er mor jag, hvilken vacker qvinna hon varl