Aftonbladet – 13 januari 1857, sida 2

Hennes hufvud prydes sf en bjert turban, ändan hvilken då och då en glänsande lock af hennes silkeslena svarta hår glider fram. H-nnes ögon, då hon slår upp dem, ha detta dimlika, drömmande och smäktande uttryck, som är så egendomligt för de blandade racerna. Hennes små barnsliga händer äro med vana fingrar sysselsatta att skickligt vecka, stryka och ordna åtskilliga qvinliga toilettartiklar, alltför fina ,och dyrbara att kunna tillhöra personer af hennes eget låga stånd, Stundom upphör hon likväl med sitt arbete, och springande lätt och vig utmed de blomsterkantade gångarne till häcken, tittar hon ifrigt utåt vägen, beskuggande sina ögon med handen. Då hon slutligen ser en ryttare närma sig, springer hon ut och ilar honom glad till mötes. Harry, Harry! Kommer du då ändtligen! Hvad jag är glad! Hvad har dui paketet der? Är det något åt mig? Han räckte upp paketet och svängde det öfver hennes hufvud, medan hon otåligt hoppade efter det. Nej, nej, lilla nyfikna! sade han skälmaktigt. Jag är säker det är någonting åt migla ropade hon med en täck, smäåförtretad min. Och huru kan du veta att det är åt dig? Likasom allting i verlden vore till bara för dig, du lilla odåga? Ojdåga!ln upprepade hon med en knyck på det lilla turbanklädda hufvudet. Det klär er just att säga så, min herre! Var så god och kaata bara en blict på de der två dussinen skjortor, som jag strukit redan i morse. — Men lyft upp mig nu Jag villrida, Harry sträckte ut sin tåspets och sin hand, och med ett vigt språng satt hon i ögonblicket framför honom på hästen och nappade i