Aftonbladet – 10 januari 1857, sida 3

som utgörande ett slags representation förlänet, hvars tanke landshöfdingen i vigtiga frågor bör inhämta, och hvilken, som man hoppas, småningom skulle leda till den sjelfstyrelse, hvarförutan landets angelägenheter ieke under nuvarande förhållanden kunna på ett tillfredsställande sätt Handhafyas. Denna del af frågan torde således, utan bebof af utredning från min sida, blifva af utskott och riksstånd undersökt och diskuterad i sammanhang med de flera motioner om kommunaistyrelser, som blifvit vid riksdagen väckta. Jag vill här i främsta rummet fästa mig vid de delar af den nya landshöf:ingeinstruktionen, som handla om landshöfdingarnes myndighet öfver både sina underordnade och sina egna kolleger i embetet. De innefattas, så vidt jag anser dem böra förändras, hufvudsakligen i 66 6, så lydande: Om, utom det i nästföregående omförmälda fall landssekreterare eller landskamrerare i tjensten beträdes med uppenBar orätt, egennytta, vårdslöshet eller försummelse, eller från tjensten sig olofligen afhåller, eller emot landshöfding visar vanvördnad elier ohörsamhet, skall den felaktige ställas under tilltal inför vederbörlig domstol, hvarvid landshöfdingen jemväl eger att, i hände:se omständigheterna det påkalla, emellertid skilja honom ifrån embetets utöfning. För landträntmästare, länsnotarie, länsbokhållare kronofogde och häradsskrifvare vare lag samma; dock med rättighet för Kongl. Majits befallningshafvande att, då förseelsens beskaffenhet dertill föranleder, förelägga viten och dem dertill fslla, eHer ådöma böter till högst en månads lön, celler suspension från tjenst och lön på högst tre månaders tid. Så vidt jag förmår inse, innefatta dessa stadganden en både obeböflig och betänklig utvidgning af herrar landshöfdingars suveränitet. 24 i 1734 års landshöfdingeinstruktion tillerkänner visserligen landsböfdingar rättighet att, der landskamrerare, fogdar och häradsskrifvare icke .skulle efterlefva och ful gö-a de för dem utfärdade instruktioner, den felaktige, efter sakens omständighet, veserbörligen tilltala, näpsa eller inmana låta och, derest han sig då icke rättar, honom i kammarrevisionen straxi angifva; äfvensom landshöfdingen erhållit tillstånd att, intill dess svar kan följa, emellertid en sådan brottslig frän tjenstien suspendera, ifali dess brott det förtjenar. Denna landshötdingens suspensionsmyndighet inskränker sig således ensamt till de fall der anmälar sku le göras hos kammarrevisionen (motsvarande nuvarande kammarrätten), eller statskontoret d. v. s. der det gälde uppbördens redovisande och således behof kunde förekomma att genom skyndsam och krefvig åtgärd undanrycka det allmännas medel en 0sizer uppbördsmans vård, för att hindra deras förskingrande. Der må det ögonblickliga skiljandet från cjensten vara nödigt, ehuru till oeh med detta endast var temporärt eller begränsadt iutill dess. svar hann följa från kammarrevisionen. Men i intet annat fall: än i frågan om uppbörden var stadgandet i den gamla instruktionen användbart, hvarken på Iandskamrerare, fogdar eller shäradsskrifvare. Om landssekreterare och öfrige landfstatstjenstemän nämnes i den gamla instruktionen ingenting, som kan tydas derhän att landshöfdingen skulle ega att efter behag skilja dem från utöfningen af deras tjenst. Deremot stadgar allmänna lagen, som blifvit promulgerad senare än landshöfdingeinstruktionen uti 1 kap. 7 utsökningsbalken, att om de, som af Kongl. Maj:ts befallningshsfrande i bud oeh ärende bruskas, af sjelftagen myndighet öfverskrida eller eftersätta det som dem i hvarje mål befaldt är, Kongl. Maj:ts befallningshafvande eger mak: att dem med sord och varning näpsa eller i böter af dem taga två eller tre månaders lön fill nästa fattighus, eller ock, der brottet svårare är, det hos rätten angifva.. Enhvar finner att emellan dessa stadganden både i den gamla landshöfdingeinstruktionen och allmänna lagen rörande landshöfdingens myndighet öfver landtstatstjenstemännen och den nya instruktionen finnes den mest väsentliga skiljaktighet, då, genom den senare, iandshöfdingen berättigas att af den obetydligaste anledning, t. ex. på grund af hvad det kan falla honom in att rubricera såsom ohörsamhet eller vanvördnad, utan all laga undersökning, skilja landtstatstjenstemän från utöfning af deras befattningar endast med det vilkor, att han samtidigt med suspensionen ställer den felaktige under tillval. Men icke nog dermed att den nya landshöfdingenstruktionen strider mot äldre författningar och allmän lag, den strider äfven, såvidt jag kan inse, mot grundlagens stadgande i 36 regeringsformen, som uttryckligen innehåller, att de som bekläda domareembeten så högre som lägre, samt alla andra embetsoch tjenstemän än de i föregående 35 4 uppräknade så kallade förtroendeembetsmän, icke kunna utan medelst ransakning och dom från sina innehafvande sysslor af konungen afsättas.. Att detta stadgande jemväl omfattar att icke amovibla tjenstemän vj beller genom befallning från konungen kunna, utan föreginget domstolsbeslut, omedelbart skiljas från tjenstens utöfning, torde icke kunna bestridas. Således förmedar jag, att sjelfva den minister, som medsitt namn underteknat den ifrågavarande författningen, skulle anse det betänkligt att, genom någon af honom kontrasignerad befallning direkte fråa konungen, afsätta eller suspendera en landssekreterare, landskamrerare, landträntmästare etc. Nåväl, skall konungen kunna i form af instruktion åt landshöfdingen delegera en makt, den H. M:t enligt grundlagen icke sjelf eger? och hvilka absurdå anomalier skulle icke härigenom uppkomma? Detta om lagligheten af den ifrågavarande instruktionen, en fråga, den jag förmodar icke kunna undgå konstitutionsutskottets allvarliga uppmärksamhet. Om man derefter betraktar de möjliga följderna af den ifrågavarande maktutvidgningen, så kunna dessa blifva ganska fruktansvärda, icke blott för de personer, som utgöra landtstaten, utan ännu mer för det allmänna genom den alltför mycket okontrollerade myndighet, som den nya instruktionen lägger i landshörfdingarnes händer. Sant är visserligen att hvad angår landssekreterare, landskamrerare, landträntmåstare, länsbokhållare och länsnotsrier, landshöfdingen är skyldig att, i sammanhang med åtgärden att skilja någon afbemälde tjenstemän från embetsutofning, ställa honom under tilltal inför vederbörlig domstol; men dels behöfver landshöfdingen enligt samma icke förebringa något annat skäl för en sådan tjenstemans fällande till böter eller suspension, än att han emot landshöfdingen visat vanvördnad eller ohörsamsheb; dels vitsordar erfarenheten nogsamt, hvad re? sultatet i allmänhet blifrer af åtal emot högre embetsmän och chefer, om någon underordnad dri star sig att emot dem söka rekonvention eller upprättelse. Hvad har då anledningen kunnat vara till denna betänkliga förändring? Äro våra nuvarande landshöfdingar så mycket mera än i fordna tider utmärkta för rättrådighet, insigter, skarpsinnighet, nit och duglighet i sina embetens utöfning? Åtnjuta nuvarande landshöfdingar mera anseende hos länets invånare, eller förena de mera förtroende hos sin regering än förra tiders landshöfdingar? Jag betviflar att dessa frågor kunna, med icke så serdeles många undantag, bes s med annat än nej.. Hafva landssekreteE ER aa beten för sin dotter, hvilken hos Zhonom öfvervägde hvarje annan betänklighet. En så bildad man, — så resonnerade han med sig sjelf — torde finna mången bana öpven för