Aftonbladet – 10 januari 1857, sida 2

tienderade Tehitchakoffs Favantgarde, uppstält på denna punkt. Striden var liflig, men kort. Man dödade tvåhundra man för fienden och lyckades intaga en fördelaktig ställning för att kunna betäcka broöfvergången. Genom att väl använda slutet af denna dag (den 26) och den följande natten kunde man också hinna att få så stor styrka öfver på andra sidan, som fordrades för att hålla stånd ernot amiral Tchitchakoff. Detär sant, det behöfdes minst två dagar för att hela armen skulle hinna anlända till Studianka och gå ötver de begge broarne; och inom tvenne dagar kunde Tchitchakoff med sin styrka koncentrera sig framför öfvergångspunkten och sålunda förhindra landstigningen på högra stranden. Och å sin sida kunde äfven Wittgenstein, hvilken, liksom vi, var på vejstra stranden, kasta Victor öfverända och falla öfver vår högra flank, under det att Kutusoff anfölle oss bakifrån. I detta fall skulle oredan blifva förfärlig, och det vore att frukta, det försöket att öfvergå floden då icke allenast skulle misslyckas, utan också förvandlag till den förfärligaste olycka. Den ena hälften af våra faror var dock lyckligen öfvervunnen, och det var säledes tillåtet att hoppae, det man äfven skulle kunna öfvervinna den andra. Klockan fyra på eftermiddagen var den andra bron färdig, och Napoleon lät genast trupperna defilera öfver till högra stranden, allt efter som de anlände. Sjelf ville han bli en af de sista, som öfverginge bron. General Eblå, som sjelf ej tog sig ett enda ögonblicks hvila, lät emellertid den ena hälften af sin pontonnierkår lägga sig på halmen, så att de skulle kunna aflösa hvarandra i det mödosamma värfvet att bevaka broarne och tillika reparera dem, om någon olyckshändelse inträffade Under denna dag passerade fotgardet och återstoden af hästgardena öfver. Derefter började artillerivagnarne defilera öfver, men olyckligtvis började den venstra för vagnarne bestämda bron att svigta under den enorma tyngden af packvagnarne, som utan afbrott följde tätt efter hvaraadra.I brådskan hade man nemligen ej hunnit att få några ordentliga plankor till sjelfva broläggningen, utan nödgats dertill betjena sig af stockar, hvilka naturligtvis bildade en ojemn yta. För att mildra stötarne af vagnarne hade man dock ifyllt de mellan stockarne bildade springorna med mossa, halm och hampa, med ett ord allt som man hade kunnat komma öfver i byn Studianka. Men hästarne bortryckte med sina fötter denna bädd, och då stötarne med anledning deraf blefvo mycket hårda, började snart bockarne, som hvilade på den lösaste bottengrund, gifva vika, broläggningen blef gropig, och redan klockan åtta på aftonen hade ivenne af bockarne jemte de vagsar, som då befunno sig derpå, sjunkit ned i Beresinas bädd. Man måste nu åter låta de hjeltemodiga pontonniererna börja sitt arbete och ånyo nedstiga i vattnet, hvilket var så kallt, att den krossade isen straxt åter tilifrös. Man måste hugga sönder den med yxor, störta sig i vattnet, och på ett djup af sex å sju, stundom åtta fot fästa de nya brobockarne på da ställen, hvarest bron gifvit vika. På de flesta andra ställen var djupet endast fyra å fem fot. Mot klockan elfva på aftonen blef bron åter farbar. General Ebl, som försigtigtvis höll hälften af sina män vakna, medan den andra sof — sjelf var han oupphörligt vaken — lät bygga reservbockar, för att vara beredd på alla tillfälligheter. Händelserna visade snart klokheten af detta försigtighetsmått. Klockan tre på natten gåfvo nemligen äter trenne af den venstra, eller den för vagnarne utlagda brons bockar vika, och olyckligtvis midt i strömdraget, der floden var sju å åtta fot djup. Man nödgades genast gripa sig an med reparationer, och denna gång midt i tjocka mörkret utföra det svåra arbetet. Pontonniererna, skälfvande af köld och döende af hunÅger, kunde ej: utbörda längre. Den gamle general Eble, som ej njutit ett enda ögonTblicks hvila, och som dertill ej, i likhet med dem, hade ungdomens krafter, led i ännu högre grad än de, men han hade själens öfverTlägsenhet, och han meddelade dem den genom sina ord. Han vädjade till deras varma fosterlandskärlek; han visade dem den undergång, som armån ovilkorligen skulle gå till mötes, om de ej lyckades att iordningställa I bron, och hans hjelteande segrade. Pontonniererne skredo ånyo till arbetet med en beJundransvärd ifver. General Lauriston, som Jaf kejsaren blifvit skickad att utforska orsaken till denna nya olyckshändelse, tryckte under heta tårar Ebles hand. För Guds skull, skynda er, sade han; dessa dröjsmål hota oss med de största faror. Men den gamle Ebl, som vanligtvis hade en sträng och stolt själs hela hårdhet, svarade mildt: Ni ser ju hvad vi göra, och derefter återvände han till sina pontonnierer, icke för att påssynda dem, ty det behöfdes ej, utan för att uppmuntra och leda dem samt sjelf någon gång dyka ned i detta iskalla vatten, som deras ungdom knapt kunde stå emot. Kloekan 6 på morgonen (den 27 November) var denna andra olycka ändtligen reparerad, och transporterandet af artillerimaterielen kunde följaktligen åter börja. Den högra bron, som, i anseende dertill att den var bestämd för infanter et och fotgängarne, ej lidit så farliga stötar, hade ej Hett enda ögonblick upphört att vara använd; bar, och man skulle under denna natt (natten emellan den 26 och 27 November) mycket väl hafva kunnat öfverföra nästan hela den vapenlösa massan; men dragningskraften