Aftonbladet – 10 januari 1857, sida 2

a Dessutom vill jag inte ha en hustru, som är en blott spegel af mina egna omdömen och åsigter. Jag vill alldeles inte ha ett sådant der oskyldigt plånpappersark, som ödmjukt suger åt sig allt hvad jag säger, och i biott något svagare konturer återger alla mina egna intryck. Jag vill i en hustru finna en motsata till det mesta af mig sjelf; allt lif i lifvet ligger i motsatser. Jag skulle dock tro, sade Anne, att man äntar sig en viss sammanstämmighet hos sina Vvänner. Ja visst; och ingenting i verldern är så sammanstämmande som just motsatser. Naturligtvis måste dock motsatserna vara harmoniska; så till exempel vill man inte i musik ha ett oupphörligt upprepande af sama toner, utan tvärtom olika, men sing emellan sammanstämmande toner. Ja till och med diasonanser äro nödvändiga för att komplettera harmonien. Nu har just Nina den slags olikhet med mig, som sammanstämmer med min natur; och alla våra små gräl — ty vi hafva redan flere gånger grälat och komma troligen ännu många gånger att göra det — äro blott ett slags kromatiska satser — brytningar i septiman, ledande till harmoni. Mitt lif är inåt riktadt, teoretiskt, försjunkande i sig sjelft. Jag är hypokondrisk — ofta bitter. Nu gör friskheten och spänstigheten. af hennes, mera åt ytan riktade lif henne just till hvad jag behöfver. Hon rycker upp mig, hon lifvar och hon håller mig vaken; och hennes snabba instinkt är ofta mer än jenangod med mitt förstånd. Jag vördar således barnst, i trots af hennes fel. Hon har lärt mig ganska mycket. Nå, sade Anne skrattande, går du ända derhän, då uppger jag dig som förlorad. Börjar du tala em att vörda Nina Gordon, då