Aftonbladet – 10 januari 1857, sida 2

Öm man med en sådan poesi jemför den ära, söm Ji Sverge vederfares Bellman, det beröm svenska litteI. rärhistoriska förfatiare gifva honom, om man tänker på den byllning som årligen den 26 Juli egoas åt forfattaren af dessa gudomliga sånger, så ser man att det .nnes en tvsfaldig Bellman: en som genom sina af musik och mimiskt spel beledsagade improvisationer i den lägsta stil tilivann sig sina samuidas svormande bifall, och hvars beröm derföre blifvit traditionelt hos hsns landsmän, och en aunan Bellmeno, hvars tryckta poesier, med undantag af några lätta dryckesvisor och nägra originella bilier ur foikoch kroglifvet, tili största delen bestå af smutsiga och triviala skrålerier., Äfven Prutz tidskrift Deutscehbes Museum innehåller en anmälen af arbetet, som, om den än icke är affsttad i så förklenliga ordalag som den nyssnärada, dock kommer till samma hufvudresultat, att Bellman blifvit alldeles öfvervärderad oc intager en tämmeligen underordnad och betydelselös plats ilitteraturens verld. Ingendera kritikern har minsta misstanke om, att felet på något sätt kan ligga i öfversättningen, eller att Bellman är oöfversättlig; tvärtom prisa de på det högsta öfversättaren. Men när en dylik tysk kritiker, såsom här, bestämdt förklarar, att öfversättaren med det största mästerskap återgifvit originejet, så att det med alla sina egenheter träder fram för den tyska allmänheten; så bar man sannerligen alt skäl i verlden att fråga: Hur vet han det? Utan att vilja förneka, att hr v. Winterfeld med mycken virtuositet förmår behandla tyska språket och att ban på ett och anuat ställe verkligen mästerligt förstått att följa originalets svåra versoch rimförbållanden, så vitsordar hans öfversättning dock tillräckligt sanningen af den gamla satsen, att Bellman är oöfversättlig. Att öfversättaren icke heller besitter någon grundligare insigt i Sverges språk och förhållanden, visar sig genast då man endast bläddrar i hans bok. Redan i några p:ofstycken, som han lemnade såsom illustrationer till det i Dässeldorff på A. Bonniers förlag utförda planschverket öfver Bellmans sånger, framträdde -hans ringa svenska språkkunskap, då han öfversatte Ulla på fiskartorpat med Ulla am Fischmarkt, och strofen: Äke det gudomligt, Fiskartorpet, åc. med Ist er wohl göttlich der Fischmarktplatz? Detta fel har i denna samling nu visserligen blifvit rättadt, men andra lika grofva qvarstå, t. ex. då han i samma pastoral jåter Fredman fråga Ulla, om han får bjuda henne ein Fröschlein mit zappelndem Bein (!) Vi skulle kunn2 undfägna med ett helt florilegium af dyliks misstag, hvilket skulle bli föga uppbyggligt. Äfven der icke språkligt missförstånd eger rwc framkommer dock författaren, i det ham, för att finna rimm, går ifrån Bellman och rör sig mera fritt, till tskilliga oegentligheter och orimligheter,: såsom då han öfversätter Movitz, din lungsot drar dig i grafven, Knäpp na oktaven, Stämm dina strängar, sjung om lifvets vår! med det oriktiga och äkta tyskerismakande: O Movitz, Movitz, bet Dein letztes Ave, (!) Stimm die Octave; Besing des Lebens Friblingssonnenschein. Då författaren icke förstår de egendomliga uttryck, som ofta begagnas och de lokala förhållanden, som i sångerna beröras, blir just det egendomligaste, det mest träffande i de Beilmanska skildringarne aildeles bortspiidt och å de allmänna strofer, som träda i stället och i hvilka öfversättaren stundom på egen hand (t. ex. i slutet af epistlarne: Storm och böljor tystna ren samt om Mollberg på post vid Kungsträdgården) söker lägga im en point, är det icke underligt, om en tysk estetiker skulle tröttna. Många af de vackraste och mest karakteristiska bland Bellmans sknger finnas för öfrigt icke i samlingen, och alldeles vilseledande är öfversättarens uppgift i företalet, att hvad han ötversatt utgör en knapp hälft af Bellmans alla arbeten. Det vissa är, att tyskarne af denna öfversättning få ett mycket ringa begrepp om hvad Bellman sjelf är och hvad han mäste vara för den svenska allmänheten, samt att vår store nationalsångares ära icke lider ringaste men af de utgjutelser, hvartill denna öfversättning föranledt några tyska skriftställare, hvilka, då I de förnekat Bellmans dikter allt värde, dömt I som den blinde om färgen. vore