Aftonbladet – 9 januari 1857, sida 3

til nagot dande. (TE OTtS:) RIKSDAGEN. Hr Ridderstads till konstitutionsutskottet af gifna anmärkningar mot regeringens utrikespolitik. (Slut från måndagsbladet.) Vid granskningen af neutralitetsförklaringen kar man icke förbise den omständigheten, att den afgafs efter skedd öfverenskommelse med det danska kabinettet och i förening med detsamma. Enär man i denna omständighet möjligtvis skulle kunna spåra några verkliga talande skäl för åtgärden, kan jag icke underlåta att till granskning äfven upptaga den. Kongl. Maj:t förklarar, att öfverenskommelsen emellan monarkerna föranleddes af de gemensamma intressen och politiska grundsstser, som ömsesidigt stödja och styrka de förenade rikenas konungar och folk. Men om icke heller jag kan förbise, att de skandinaviska länderna ega åtskilliga, gemensamma intressen och politiska grundsatser; om jag till oeh med antager, att gemensamheten länderna emellan kev i en aflägsen framtid blifva ännu större; så följer icke deraf, att dessa intressen och grundsatser ännu äro gemensamma i vår ställning till Ryssland eliter voro det under de vid denna tid inträffade förvecklingar. Danmark har för några få år tillbaka erhållit en ny successionsordning, erkänd af stormakterna, hvilken gör till en möjlighet att Danmark förr eller senare kan hemfalla under rysk spira, hvarföre kabinettet i Köpenhamn åtminstone icke vid nu ifrågasatta tid gerna kunde undandraga sig hvarje ledande politiskt påtryck från Ryssland. I de riksrättsprotokoler, som förlidne årets danska riksmöte framkallade till följd af ministårens aktionerande, visar sig äfven, att de ryska intressena derstädes ega ganska djupa förssnkningar. Vår historia talar icke i allmänhet om gemensamma intressen med Danmark, snarare om ganska olika. Ända intill de sista tiderna har frågan om sundstullen utgjort ett vigtigt stridsäpple. Sverges deltagande för Danmark 1848—49 härfföt af nyvaknade skandinaviska sympatier. Men ännu hafva dessa sympatier icke mognat till ett verkligt gemensamt intresse eller till en bestämd politisk grundsats. När Ryssland i fordna tider angrep Sverge, gick Danmark gemenligen vid dess sida. Jag vilt ej säga att förhällandet är numera sådant. Sedan Norge förenades med Sverge, hafva de politiska dimensionerna blifvit förminskade. Ifrån att Daomark förr tenderade till en skandinavisk herrskarestat, angifrer det sig åtminstone nu tendera till en förbundsstat. Men så förändrade utsigterna än äro, är Danmarks geografiska läge detsamma, och en stats läge är äfven en vigtig bestämmande faktor i dess yttre politik. Mot Ryssland är Sverge en framskjuten front, Dan: mark en tillbakadragen position. Ville Danmark derföre icke i rärvarande stund en förening mad Sverge, skulle nödvändigt dess politiska intressen, nu såväl som fordom, ledx till förbund med Ryssland mot Sverge: men vtll Darmark nu verkligen en sådan förening, vill dess kabinett den? Derpå beror den större eller mindre ärligheten emot oss, de gemensamma iotressenas rätta värde. För den svenska nationen visa sig förhållandena ännu högst outredda. Detär ännu långt ifrån att vara afgjordt, huruvida det, som det danska kabinettet för i sivnet, motsvarar det, som det danska folket för på tungan. Sådana de gemensamma intressena emellertid denna gången blifvit uppfattade af vår.regering, hafva de ledt till skandinaviens försättande i ett orubbligt overksamhetstillstånd, och det i ett ögoublick, då man förbidade en stor brytning i den europeiska politiken och jemväl ett förenadt stormakternas anfall emot dödsfienden ti!l vårt fädernesland, hvadan de ieke utan skäl sy: nas ingifva anledning till farhågor, i stället för lugn och förtröstan. Det försts vilkoret för bevarandet af ett oberoende folks framtida sjelfständighet är, att dess regering i sin yttre politik troget och konseqvent håller sig fast vid en moget begrundad och en gång riktig funnen grundsats: diplomatien må, såsom hjulet kring sxelv, svänga kring denna grundsats, men den får aldrig öfvergifvas. Är grundsatsen öfserensstämmande med de nationella intressena, skall den alltid öka landets styrka, emedan den skall hos de öfriga makterna ingifva aktning: fruktan hos fienden, förtroende hos vännen. Af motsatta förhållanden uppstå deremot motsatta följder. Der en grundsats antages i dag, en annan i morgon, upplöses det hela i förvirring och svaghet. Gör man sig till en lekboll för olika och motsatta gruuvdsatser, så blifver man snart också en lekboll för tillfälligheten, och denna Jedare har fört mer än en stat till dess undergång. Man kan visserligen säga, att om man till en tid förts i ladband af en dälig grundsats, så är det en förtjenst act förkasta den och välja en bättre. Individuelt betraktadt, är det äfvenså.. Men en stat får aldrig ledas af en mindre god grundsats; statsmannen har ör rik erfarenhetskälla i historien, för att ens behöfva det. Det konstitutionella samhällets ansvarighetslag förutsätter väl möjligheten af ett misstag, men bestämmer äfven ansvaret derför. Ena hel nations sjelfständighetsintressen, desamma i dag som ander århundraden, äro af allt för stor betydelse, för sit ieke, derest de vanvårdas, utfordra ansvaret, såsom en varnande lärdom för framtiden. Den enskilte må kunna förlåta; :samhället eger blott rättighet att profya och döma; det är belt enkelt sagdt — historien, blott i förväg. Värt fädernesland eger också otvifvelaktig rättighet att fordra af vår styrelse, att dess utrikes politik-hviar på en för det helas bestånd ochframtid moget