Aftonbladet – 9 januari 1857, sida 3

dra, tvärtöfverivåra soldaternas hufvuden. Men i ett sådant läge som det hvaril man befann sig, var. det SI tid att fästa sig vid dylika olägenheter. Så fort denna första operation var slutad, kunde man smickra sig med att förblifva berre öfver den högra stranden, tills broarne blefve färdiga och hela armån kunde tåga öfver. Napoleons stjerna tycktes glänsa fram på nytt och hans omkring honom grupperade officerare helsade henne med en glädje som de ej känt på länge. Allt berodde nu på att få broarne slagna. Meningen var att slå tvenne, på ungefär bundra famnars afstånd ifrån hvarandra, den venstra för vagnarne, och den högra för fotgängarne och ryttarne. Hundra pontonnierer hade emellertid nedgått i vattnet, och med tillbjelp af några små timmerflottor, som de förfärdigat till detta ändamål, begynte de nu att fästa bockarne. Vattnet började att frysa och rundt omkring deras axlar, armar och ben bildade sig isstycken, hvilka, fästade vid köttet, förorsakade smärtsamma plågor, men de tappre kar!arne arbetade med en sådan ifver, att de hvarken beklegade sig, eller ens tycktes känna till något lidande. (Forts.)