Aftonbladet – 9 januari 1857, sida 3

af detta skäl naturligtvis ej! mera gynsamt stämd mot den lilla rivalen. Nu hade dock saken kommit så långt i Claytons tanke, att han insåg nödvändigheten af att underrätta gin familj! Iaför modren underlättades bekännelsen genom den rika hoppfullheten i henhes natur, som kora henke attiett ögonblick med glödande värma kasta sig ini deras sympatier som hon älskade. Henne hade det blifvit ombetrodt att först bereda Anne på den vigtiga nyheten, och hon hade gjort det under morgonens utfärd. Det första ögonkast, som vexlades mellan Clayton och hans syster då hon inträdde i rummet vid återkomsten från promenaden, visade honom, att hon var upprörd och ledsen. Hon tycktes ej böjd att deltaga i det allmänna samtalet och stannade ej länge i rummet, utan gick, efter att med tankspridd uppsyn hafva dröjt några ögonblick, gesom den öppna dörren ut i trädgården och började der syssla med blommorna. Clayton följde henne. Han kom och stod tyst bredvid henre en stund och såg på hur bon p!ockade af de vissnade bladen på en geranium. Vår mor har sagt dig...? började han slutligen. Jan, sade Anne. Nu uppstod åter en lång tystnad och Aane afplockade om hvartannat torra och gröna blad och tycktes hota att förstöra hela busken. Anne, sade Clayton, hvad jag önskar du finge se henne! Jag har hört talas om henne genom Livingstones,, svarade Anne torrt. Och hvad har du hört? frågade Clayton ifrigt. Ej hvad jag skulle önska, eller hvad jag skulle väntat att få höra om den du valt till maka, Edvard. :