Aftonbladet – 9 januari 1857, sida 3

betänkt grundsats, samt att man i dess riktning sedan konseqvent fortgår. När således neutralitetsmanifestet en gång var afgifvet, borde detta icke blött kunna försväras; utad äfven fasthållas. Men om det-nu-lika litet kan: försvaras, som det troget fasthötls, så reparerar likväl det senare icke det förra, ntän gifver i stället blott ny anledning till en vigtig anmärkning. Så har äfven inträffat. Osktadt neutralitetsförklaringen pemligen just grundar sig på de så lyckligt rådande vänskapliga förbindelser och goda Å förstånd; som egde rum mellan de förenade rikena och alla Europas regeringar, samt försäkrade afsigten vara, att upporätthålla neutraliteten, grundad på öpÅ penhet, opartiskhet och en fullkomligt lika aktning för Jalla makters rätt, till följ! hvaraf vi hvarken medelbart eller omedelbart skulle ingripa i de möjligen tillstundande striderna ; så ratificerade icke dess mindre vårt kabinett, under den 29 November 1855, ett fördrag med hans maj:t fransmännens kejsare och hennes maj:t drottningen af Envgland, hvari H. M. konungen af Srverge förband sig, att icke till Ryssland afstå eller med detta rike utbyta eller tillåta det besätta någon del af de områden, som äro underlagde kronan Sverge, hvarjemte konungen af Sverge förphktade sig att, — i den händelse Ryssland framkomme med några förslag att erhälla, vare sig i utbyte eller på annat sätt, något af kronan SvergeNorges område eller medgifvande af rätt till fiske eller bete derå, — ofördröjligen degifva hvarje sådant förslag till hans msaj:t kejsaren af Frankrike och hennes maj:t drottningen af England o. s. v. Detta nya fördrag. hvars vilkor från vår sida gånsta tydligt redan funnos inbegripne i neutralitetsförklairiogen, har derföre omöjligen kunvat tillkomma, utan att derutöfver innebära en lutning öfver åt vestmakterna. — Försäkringen, att hvarken medelbart elter omedelbart uppträda till förmån för den ena el:er andra, upphäfves dermed. Ännu har iogen sig med säkerhet bekant, buruvida initiativet till detta fördrag tagits af vårt kabinett eller af vestmakterna; men i det förra fallet ligger vårt kabinett till last, att — om äfven indirekte — sjelf hafva angifvit neutralitetspolitiken såsom för oss 0 ämplig, på samma gång liksom sökande efter ep mjlighet att befria sig ur den frivilligt iklädda tvångströjan ; i det senare återigen kunde kanske icke vårt kabinett underlåta att ingå ifördraget, ehuruväl det då alltid är sårande för nacionen, såsom från vestmakternas sida påtagligen föranledt af ett misstroende om uppriktigheten och pålitligheten af vår politik. Men vare sig nu att fördraget tillkom på grund af vårt eget kabinetts bedrifvande, eller till följd af vestmakterhas fordringar, så framställa sig likväl dervid sjelfmant tvenne anmärkningar. I neutralitetsmanifestet upplyses man, att detsamma afgafs efter förutgångna träffade öfverenskonmelser med Danmark, utan att mån likväl ifördraget nu finner något yttradt derom. Hade degemensamma intressena och grundsatserna mellan Sverge och Danmark således förändrat sig? Hade någon differens uppstått? Hade danska regeringen dragit sig tillbaka ifrån den svenska, eller tvärtom? Frefionas hår nya förvecklingar eller ej? Vårt kabinetts neutralitetsförklaring hade, sedan den blifvit erkänd och antaxen af Europas alla öfriga kabinetter, ingått såsom en beståndsdel i den allmänna europeiska folkrätten.Rysslånd, såväl som de öfriga makterna, hade ock allt fog att med förtroende bygga sina politiska kombinationer dervid. Men innebär nu återigen vårt fördrag med vestmakteröa en lutning öfver åt dem, kan väl Ryssland då annat än deri se sina af oss sjelfva tillförsäkrade rättigheter åsidosatta? Det ligger i politikens väl sende, såväl som i menniskonaturens, att respektera det uppriktiga, det redliga, det konseqventa ; då deremot man aldrig gerna tillgifver en, under uppriktighetens mask, visad tvetydighet eller obeständighet. Månne vårt kabinett icke också nu endast förskaffat vårt faädernesland i Ryssland en långt bittrare fiende än det förut varit? De många nya spörjsmål, som fördraget af den 29 Nor:. nödvändigt måste framkalla, föranledde vårt kabinett, vare sig för öfrigt att utlandet påfordrade det eller vår egen regering kände sig skyldig dertill, att afgifva en fullständigare förklaring. I denna förklaring hette det: Farhågorna för framtiden, hvilka ega sammanhang med minnen, alltför nära liggande, att behöfva hör framställas, och hvilka underhållas genom de svårigheter Ryssland uppställer mot ett tillfredsställande ordnande af gränsförhållandena i dt norra provinserna, hafva ieke kunnat annat än tilltaga vid uppenbarelsen af nämde rikes inkräktningsafsigter i Onrenten. Med detta erkännande, som står i den fullkomligaste strid mot försäkringarne i neutralitetsnoten om de så lyckligt rådande vänskapliga förbindelser och goda förstånd med Euröpas alla regeringar, har vårt kabinett sjelf lifdömt sin egen neutralitets-ma: Bifestation. Icke blott att vårt kabinett erkänner att Rysslands inskränkningsafsigter i Orienten ökat farbågorna för vår egen framtid; den ger dessutom vid handen att diplomatiska stridigheter länge — och äfven i närrarande stund — förefunnits och förefinnes emellan det och oss, en bekännelse, desto mera öfverraskande, som kabinettet i och med detsamma ej mindre inviger dss i nya, förut okända förvecklingar, än det på samma gäng och äfven derigenom gifver det svenska folket den uppenbarligaste anledning till anmärkningar mot neutralitetsförklaringen, par man genom densamma alldeles påtagligt sjelf tillintetgjorde alla mjligheter att begagna sig af den politiska konjunkturen. Slutligen beter det i denna förklaring: Ni skall fåsta uppmärksamheten derpå, att bestämmelserna i denna traktst äro för klara att kunna underkastas någon misstydning. Den nyss afslutade alliansen är af defensiv beskaffenhet, och det skall bero på Ryssland att förebygga dess användande, enär ett sådant endast kan framkallas genorz avgrepp från dess sida. Må Ryssland bott hysa sktning för våra rättigheter, och upphöra att ingifva rättmätiga bekymmer för usprätthållelsen af den po!itiska jemvigten i Europa, så skall denna traktat icke göra det någon skada. Ni skall likaledes göra bemärkt, att denna traktat ickeinågot afseende förändrar vår öm.esidiga ställning; vår neutralitetsförkleripg består bu, som förut, och skall äfven framdeles blifva i kraft Man skulle kunna säga, att vårt kabinett genom denna deduktion kommit till en positiv slutsats, nemscen neutralitetens bestånd, under vilkor af aktmng för våra rättigheter och för europeiska jemvigten; men denna slutsats bevisar, mera än allt annat, vår yrelsepolitiks fullkomliga brist på logisk följdriksigbet, erär Ryssland, vid neutralitetsmanifestets afgifvande, redan till alla delar brutit emot besagde vilkor, brutit så väl emot den europeiska jemvigten, som, efter hvad man nu fått erfara, jemvaäl äfven emst våra egna rättigheter, hvaraf tydligen bord: följa en alldeles mo:satt konklusioa, icke -nemligen den bundna och ofria neutralitetens, utan tvärtom den fris, hvarifrån vi kunnat utgå öch röra oss allt efter omständigheterna. Parallelen emellan trontalet och kabinettets handlingssätt är härmed slutad. Hvad det förra så herrligt lofvade, synes mig det senare icke hafva hållit. Credit och debet vilja icke gå tillhopa — det uppstår ett deficit, ehuru jag icke är i tillfälle att nöjSONEN AR DEAR ATER MOM AREA M EI 2 å ARNE — LV