Aftonbladet – 8 januari 1857, sida 2

;j här invända, att denna rätt skulle utgöra ett ingrepp i den makt att bestämma om landets styrelse, som ligger hos folket; invändningen duger ej, ty delegationsrätten kommer ju i allt fall från folket, utan hvars sanktion lagen derom ej finnes. Då man bland vådorna i författningen framhåller de täta ombyten af regent, som genom densamma kunna inträffa, så har man icke besinnat, att tolf månader äro den högsta tid som det förutsatta interregnum kan fortfara. Månne man ej ser spöken på ljusa dagen, när man befarar olägenheterna af många olika regenter inom denna korta tidrymd? Bör man hos den, som enligt lagen kan komma att beklädas medfull konungslig makt, misstänka att han af en blott nyck skulle undandraga sig det tillfälliga regentkallet; och huru låter en sådan-misstanke förlika sig med det förtroende lagen redan sätter till honom såsom eventuel tronföljare? — Gerna må det dock medgifvas, att sådana ombyten äro möjliga, och att deraf kan följa inkonseqvens i styrelsegrundsatserna; men det ringaste eftersinnande skall snart utreda, att farhågan härför ir långt större under en interimsregering. Redan det hvarje vecka återkommande ombytet af ordförande, : som tillika har den afsörande rösten, verkar starkt emot konseqvensen; och lägger man härtill :möjligheten af personalombyten och förfall bland styrelsens medlemmar, af hvilka omständigheter konsejvensen äfven kan bero, så torde satsen redan vara bevisad. I den oftanämde artikeln är äfven anmärkt såsom vådligt, att regenten skulle kunna, vid resor till Norge eller aflägsnare inrikes orter, förordna annan prins att jemte tre statsråd, enligt särskild instruktion, föra regeringen i Stockholm. Säkerligen, och det med skäl, har man hållit för riktigt, att den rätt, som i detta fall enligt grundlagen redan tillkommer konungen, jemväl torde förvaras åt den, som under interregnum företräder hans ställe; — uppdraget gäller endast att vara ordförande i en styrelse, hvars verksamhet regenten bes gränsar, och någon förändring i åsigterna efter hvilka hela riket styres, kan häraf ej befaras. Det hittills, under en tid af inre och yttre lugn företagna försöket med interimsregering bar, som bekant är, icke varit tillfredaställande; tvärtom bar erfarenheten vid detta försök framkallat allmän önskan om förändring. En lag i detta-hänseende, som tillfredsställer alla anspråk, söker man förgäfves; men om man. lika med ins., finner det väckta förslaget vara till sina hufvudgrunder bättre, ledande till mindre olägenheter än den lag som är, måtte man då icke, för obetydligare, lätt afbjelpbara brister i förslagets detaljbestämmelser, uttala förkästelsedomen deröfver!, Så långt den insända artikeln. Utan at för närvarande inlåta oss i någon vidlyftigare debatt med insändaren, hvars öfvertygelse vi lika mycket respektera som han vär, tillåta vi oss likväl några få anmärkningar. Enligt vår uppfattning förutsätter den monarkiska principen, såvidt den tillämpas inom ett konstitutionelt samhälle, ingen annan oansvarighet än hos monarken eller konungen Deremot antager den icke en sådan hos hele konungafamiljen eller dynastien. Dess ställning är visserligen högre än andra konungens undersåters, men dock icke så hög, att den utesluter eller bör utesluta möjligheten af åtal — ja äfven straff för deöfverträdelser af lagarne, som medlemmarne af denna familj kunna tillåta sig. Deruppå lemnar historien exempel, till och med inom stater der absolutismen herrskat. För vår del kunna vi ej heller antaga att en prins såsom chef för regeringen skulle vara mera än en regering af an-variga personer ofelbar eller otillgänglig för impulser af enskilta intressen eller af dynastiska, hvilka understundom visat sig vara både mäktigare och farligare. Lika litet kunna vi medgifva, att ledamöter i interimsregeringen, de må nu vara svenskar eller norrmän, kunna anses oansvariga för de lagstridiga beslut, hvari de del tagit rörande de begge ländernas respektive angelägenheter. Det sikra är i allt fall, at så beskaffade beslut af någon för sambhället vådligare beskaffenhet måste vara vida svårare att tillvägabringa, då dertill erfordras en sammansättning af 10-å 11 personer emot 10 å I-andra, än då såken komme att bero af en med konungslig makt och myndighet allena styrande prins. Ja, vi gå så långt i vårt påstående, att det förra knapt vore tänkbart utan en deraf följande omedelbar upplösning af både interimsregeringen och föreningen emellan Sverge och Norge. Om ansvarigheten än icke då drabbade de svenska statsråden i Norge eller de norska i Sverge, så kunde den väl ändå icke undgå att träffa dem inom deras eget land. Detta hindrar likväl icke, att äfven vi medgifva, att den i riksakten nu stadgade interimsstyrelsen är alltför talrik och medför sina olägenheter förnämligast derigenom, att den finnes för andra ärenden och angelägenheter än dem som äro gemensamma för båda rikena; hvaremot i de ärenden, som röra Sverge ensamt, någon annan interimsregering icke behöfves än svenska statsrådet i Stockhölm, och för de ärenden, som röra Nörge, ingen annan myndighet än norska regeringen i Kristiania. Detta vore: utan tvifvel det enklaste och riktigaste; och en förändring uti riksakten i denna syftning hade troligen icke väckt något motstånd. Att den nuvarande samstyrelsen sjelf synes vara just af denna mening tyckes insändaren medgifva, då han antyder, hvad vi också tro vara be