Aftonbladet – 8 januari 1857, sida 2

ka de just derföre ofta äro böjda att öfverskatta, Russel var en af dessa menniskor, som fått just tillräckligt af alla högre egenskaper, för att kunna uppskatta deras tillvaro hos andra; men ej nog af någon, för att rubba den fullt praktiska dugligheten af hans egna förmögenheter. Alla hans själs krafter stodo ständigt under hans fullkomliga herravälde och voro alltid tillhands när de behöfdes. Till det yttre var Russel en man af medelmåttig längd, med väl proportionera7e, elastiska lemmar, hvilkas alla rörelser vittnade om liflighet och energi. Han hade ett frankt, öppet utseende, klara blå ögon, en hög panna, skuggad af massor af lockigt hår, och öfver de rörliga läpparne ett godlynt och dock halft sarkastiskt leende. Hans känslor, ehuru ej till besvär djupa, voro lätt upprörda, och han kunde röras till tårar eller skratt med det omvexlande lynnet hos en vän, men aldrig ända derhän, att han förlorade sin vanliga jemvigt, eller, såsom han yttrade sig, glömde hvar han var. Men vi uppehålla oss allt för länge med beakrifningen. Det är bättre att låta läsaren höra personerna i stycket och sedan döma sjelf. Nåväl, Clayton, sade Russel, i det han med en cigarr mellan fingrarne lutade sig tillbaka i den stoppade läderstolen, hur hyggligt af dem att ge sig af på sin nötplockning och lemna 0ss åt oss sjelfva här! — Nå, hur lefver verlden med dig nu, gamle gosse? Studerar lagfarenheten alltjemt, hä? — Bestämd att bli domaren Clayton n:r 21 Det säger jag, min hedersbror, att hade jag sådana utsigter som du — bara att klifva in i far mins skor — så skulle jag anse mig för den lyckligaste ost i verlden. Du må gerna hålla till godojalla mina utsigtero, sade Clayton och sträckte sig i en af