Aftonbladet – 8 januari 1857, sida 2

darens tanke den belysning som frågan, genom artikeln fått, uteslutande faller på enal sidan, har insändaren tagit sig anledning till förmodan, att en röst, afseende att fylla denra lucka i belysningen, icke skulle vägras .illfälle att genom tidningen söka gehör. Målet, en för fosterlandet lyckosam och gagneliz lösning af frågan, är hos redaktionen och insändaren enahanda, fast det sökes på olika vägar. Det är sant, att våra grundlagar icke innehålla något om regeringsmaktens öfvergående till annan oansvarig person, än konungen. Föreskriften att, vid fall af konungens. sjukdom : eller utrikes resa, regeringen skulle öfvertagas af statsrådet kunde ej mötas af tvekan vid tiden för grundlagarnes tillkomst. Meön deremot kan det icke medgifvas, hvad i den omförmälda artikeln blifvit antydt, att regeringens förslag om riksstyrelsens öfverlemnande i vissa fall till. prinsar af det kungliga huset skulle innebära en högst väsentlig afviklese från :grundsatserna i nuvarande statsförfattning; ty, ehuru anförde grundlagsbud qvarstår, blef det likväl redan år 1815, efter föreningen med Norge, i den då tillkomna riksakten bestämdt, att vid alla de fall, då, efter grundlagen, statsrådet egde föra riksstyrelsen, de begge rikenas statsråd skulle under namn af Sverges och Norges interimsregering öfvertaga riksstyrelsen. — Här inträdde den anmärkta afvikelsen. —: Interimsregeringen skall enligt riksakten bestå af lika många ledamöter från hvartdera riket; och ordförandeplatsen skall skiftevis för hvarje vecka innehafvas af det ena rikets främste ledamot, som då har den afgörande : rösten. Om nu, vid tillämpning af denna lag, ett Sverge rörande ärende förekomme, då ordföranden vore norsk ledamot, så låter det sig väl tänkas, ätt beslut derutinnan skulle kunna af norska statsrådet fattas i strid med de åsigter, som hyllades af hela svenska statsrådet. Likasom det oftare kunde inträffa, att en svensk statsrådsledamot, biträdd af de norske, uteslutande komme att leda landets angelägenheter, och för de under --sådana omständigheter tillkomna styrelseåtgärder, stode de än i uppenbar : strid med svensk lag ovh rikets nytta, kunde ju någon ansvarighet icke. drabba brödrafolkets statsrådsmedlemmar. — Oansvarigheten hos en sådan styrelse blir destomera betänklig, som styrelsens medlemmar icke kunna anses genom sin ställning höjda öfver förbindelser med andra enskilte medborgare och deras intressen; då man deremot i frånvaron af ett sådant förhållande-hos -prinsar af det kongl. huset söker en ytterligare garanti, att de ej vilja eller önska annat, än det som länder hela riket till gagn. Principen i regeringens förslag är ieke heller ny. Vi veta ju att Sverges och Norges representanter år 1818 uppdrogo åt ej allenast dåvarande kronprinsen, utan äfven dennes nittonårige: son, de-ende kongl. prinsar, som den tiden funnos, att under inträffande fail utöfva riksstyrelsen. Säkerligen såg man redan då vådorna af en interimsregering och fann! det nödigt att så långt som möjligt undanskjuta tillfället för dess verksamhet. Bland dessa vådor kunde ej gerna förbises det Kinder för en samvetsgrann pröfning af förekommande ärenden, som måste blifva en följd af en lätt förklarlig brist hos ena hälften af styrelsemedlemmarne i den närmare kännedomen om det ena eller andra rikets finansiella, ekonomiska och andra inre förhållanden. Man måste befara antingen misstag, hvilkas vigt och följder ej stå att beräkna, eller ett tyst öfverlåtande af domsrätten åt den segrande meningen bland styrelsemedlemmarne från det land frågan rörer. Af det förra alternativet födes intet godt, och genom det senare förvandlas samstyrelsen till ett tomt ord. Det konstitutionela statsskicket förutsätter icke Hos regenten hågon illvilja, uppställer ej eller deremot någon kontroll; åsigten ora monarkens oansvarighet måste antagas hafva sin yttersta grund i nationens tillit till regentens goda vilja att, efter måttet af sin förmåga, bandla i sannt fosterländsktintresse, med en motsatt föreställning är idn om oansvarighet oförenltig. Om så är, måste ock ett sådant förtroende förefinnas äfven till dem, hvilka enligt lagen kunna komma att tillträda regentkallet; vidhålles denna förutsättning, föraller ock en stor del af de förespeglade farhågorna för den så kallade prinsregeringen. Får man ej tänka sig att en författning härom skulle hos hvarje kunglig prins framkalla en mera allvarlig sträfvan att göra sig förtrolig med förhållandena i landet? Och kan den vana och erfarenhet, som, genom ett tillfälligt regentskap måste inhämtas, anses utan gagn för den, hvilken är berättigad och pligtig att, om ordningen kommer, beträda tronen? Visserligen kan, som redaktionen ock framhållit, det inträffa, att landet under ett tillfälligt regentskap komme att styras efter andra åsigter än dem som hyllas af konungen. Utöfvas då regentskapet af tronföljaren, så följer deraf alltid vinsten för nationen att komma i erfarenhet om hvad den af tronföljaren bar att vänta. Vinna åsigterna sympatier hos folket, torde man ock kunna förvänta sig ändring i det af konungen följda systemet. Uti bestämmelsen om rätt för konungen att, då kronprinsen har förfall, use till regent en annan prins, ehvad ban är närmare aller fjärmare till tronföljden, ligger dessutom ett osvikligt skydd för kontinuiteten i styselseåsigterna. Att någon betänklighet skulle möta för en sådan konungen gifven delegationsrätt, hvilkens användande för annat syfte än det nyssnämda ej gerna kan förutsättas. har ing. icke förmodat. -Må man