Aftonbladet – 7 januari 1857, sida 3

diga. Författaren tror nemkigen, att instruktionen för ett embetsverk, reglementet för en kår, författI ningen om en närings bedrifvande, t. ex: en skogs ordhing, en fiskeri-seller grufvestadga, icke:kan rätteligen uppgöras eller. ändras, utan deltagande, förslag eller yttranden af det verk, den kår eller de näringsidkare, som äro i fråga. Dessas utlåtanden kunna alltså icke ersättas genom regeriogsrådens närvaro i statsrådet. De kollegier eller andra centrala: embetsverk, hvilka dagligen handlägga rågot visst slags ärenden, äro naturligtvis de, som både derigenom och medelst sin kollegiala sammansättnivg hafva den fullständigaste sakkännedom och förfaftningskunskap. Intet regeringsråd skulle kunna ersätta dem, t. ex. för finansdepartementet, under hvilket 6 centrala verk lyda, nemligen kammarkoliegium, .statskentoret, kammarrätten, tulloch post verken samt öfverintendentsembetet. Har något af dessa för sin embetskrets utarbetat förslag till en författning; eiler ändring af någon gammal, så lärer ett regeringsråd svårligen kunna hafva något att dervid erinra, som departementsehefen eller konungens öfrige rådgifvare ej skulle kunna sjelfve påhitta. De pläga icke gerna mästra detaljerna, emedan vederbörande kollegium, eller annat embetsverk. på hvilket verkställigheten hvilar; känner dem bäst och har naturligtvis sökt att göra den så lätt som möjligt. Hålla sig derföre konungens rådgifvare hädanefter, såsom hittills vanligt varit, förnämligast vid tillsyn att gällande styrelsegrundsatser blifva behörigen iakttagna, så lära regeringsråden svårligen hafva något att tillägga. Enzhanda blefve sannolikt förhållandet, om regeritgsrätten finge, i afseende på statsförvaltningsäredden, samma plikt och rätt, att utlåta sig öfver författningsändringar, hvilken 87 regeringsformen gifvit högsta domstolen i lagfrågor. Presteståndet antog det; på yrkande af riksarkivarien Nordström och hofpredikanten Hasselrot: I borgareståndet yttrade hrr Björck och Henschen, samt på riddarhuset grefve Lagerbjelke samma mening, med tillägg attregeringsrätten borde kunna utarbeta förslag till författningar, så att man icke behöfde, såsom nu, antingen sakna ett sådant, eller dertill förordna någon särskilt komit6. Af redan anförda skäl skulle regeringsrätten vara mindre än ett kollegium skicklig till den senare befattnibgen. Om kollegierna likväl icke alltid kunna göra särskilta komiter umbärliga, så skulle regerisagsrätten ännu mindre vara i stånd dertill, ehuru hon förmodligen finge bättre tid dermed. Lämpligare, än att blott i statsrådet insätta tvenne regeringsråd, hade i alla fall varit, om åt hela regeringsrätten tillika uppdragits att afgifva utlåtanden öfver nya eller ändrade författningar. Men sådahni har icke föreslagits, ehbru det skulle hafva mera befrämjat den likstämmighet med högsta domstolen, hvilken konstitutionsutskottet synes för öfrigt hafva åsyftat. . Mognare yttranden hade kunnat påräknas när de afgifvits efter långvarigare och lugnare pröfning af regeringsråden samfäldt, än när de skolat i bast fällas i statsrådet blott af tvenne ledamöter, för hvilka saken förut måhända varit obekant, eller åtminstone oförberedd. . MOm departementschefens närvaro i regeringsrätten hafva meningarne varit mycket delade. En ledamot af borgareståndet har ansett stadgandet der om böra utgå, emedan minsta skymt till sidoinflytande ej borde derstädes förekomma. Grefve Lagerbjelke har ansett departementschefen kunna genom sin närvaro lättare påpeka och erhålla åstundade upplysningar samt inom öfverläggningarne i regeringsrätten inbämta huru författningar i utöfningen verka. Äfvenså har friherre Palmstjerna ansett departementschefen kunna antyda författningens mening och derigenom föranleda misstags rättelser. Författaren tror visserligen, att om besvärsmålen skola till regeringsrätten afsöndras, så är departementschefens dervaro, när de afgöras, ett nödigt, om än otillräckligt samband mellan den dithörande lagstiftningen och lagskipningen. Men författaren anser sådana omständigheter förekomma mot detta sambands verkliggörande, att det ej kan bibehållas. Han tror icke -ens, att departementschefen kan af regeringsrådenerhålla bättre upplysningar, än af vederbörande kollegier. Blifva ej regeringsråden sakkunvigare än allmänna beredningens p: sin tid voro, så är tillbefarandes att departementschefen ofta nog; förspiller sin tid genom öfverläggningarnes afhörande, särdeles om ledamöternas tillsättande ej skedde med större urval äån beredningens, hvilket biskop Hallström antagit såsom en möjlighet. Men äfven om de för honom vore undervisande om något annat än författningars och embetsmäns fel eller förtjenster, så vore dock hans ställning till regeringsrätten sådan, att han förmodligen ginge ogerna dt. Förslaget säger ej hvem som skall föredraga i regeringsrätten, utan begagnar derom samma otydliga ordalag, som förut finnas i 24 regeringsformen angående föredragningen i högsta domstolen. Det kunde gå an att så stadga, när man hade föregående plägsed och föreskrifter i hänseende till revisionssekreterarne att stödja sig vid. Men i fråga om regeringsrätten, som skulle blifva ny, är ett dylikt lagbud alltför obestämdt. Om departementschefen saknade beslutande röst i regeringsrätten, så skulle han anses komma dit, antingen för att genom öfvertalande inverka på ledamöterna eller för att genom deras afhörande inhämta undervisning om sättet att riktigt sköta sitt embete. Det: förra skulle vara stötande för dem, det senare förödmjukande för honom. Hr Sandströmer utverkade, på den tid han var departementschef, ett kongl. beslut, jemlikt hvilket en sådan skulle få i honom underlydande kollegiers förhandlingar samma deltagande, som konstitutionsutskottet nu föreslagit i afseende på regeringsrätten. .Men hr Sandströmer lärer sjelf hafva sällan, och ingen annan departementschf någonsin, infunnit sig i kollegierna,; utan tvifvel af nyssnämde orsaker. Om regeringsråden, oaktadt hans förklaring att en författning borde förstås så eller så, tillämpade henne annorlunda, hvilket ej är otroligt, emedan man understundom ;:hör kollegiiledamöterna ansej konungabref, som upphäfva deras beslut, härröra af rent missförstånd; månne han skulle vilja oftare blottställa sig för samma vidrighet? Om han sjelf konträsignerat en förordning, hvars tillämpning öfverklagades, huru påkostande skulle det icke vara att höra sitt arbetes fel och brister framhållas och skärskådas af underordnade, af föredraganden, som framstälde besvären, och af ledamöterna, som i författningen förgäfves sökte-lämpliga stadganden till deras afhjelpånde. Mindre förödmjukande för honom vore det, att sådan föredragning skelde i statsrådet, hvars ledamöter med honom delat de fel som upptäckts och öfverklagats. Äfven om departementschefen ville vara tillstädes i regeringsrätten, så skulle han ej kunna det, med mindre denna myndighets sammanträden gjordes ännu mera beroende af hans ledighet än allmänna :beredningens tillförere voro af föredragandenas, bland hvilka äfven funnos expeditionssekreterare, hvilkas närvaro i statsrådet ej så ofta påkallades. Detta kunde gå an i en beredning som blott afgaf tillstyrkanden, och der statssekreteraren ofta nög var, såsom en häradshöfding, både föredragande och ordförande. Men mindre passande skulle . RE sm rr i Rh