Aftonbladet – 3 januari 1857, sida 2

här på qvällen såge mig utpyntad i morgontoilett. Rådet tittade i detsamma in genom dörren och vinkade till: sin dotter, Dåt, lider, med. mamma, hviskade han. Lycklig.. hon; som får. sluta sitt, elände! När.de inträdde, skyndade Emma: bort til Bin mor;.hon ville att. bon, innan detsista kom, skulle: få se: sin. hvita. dufva, sin egen Emma igen; men modern. blundade;; och ,taläde med sig sjelf eller med: andra. — vi veta ej med hvilka en döende talar. God dag, Fritz! Hvad var det du :sade? Jag hör ej riktigt än; — snart blir det bättre. — Jaså, myggdansen är slut, solen. går ned, då tystna myggoraa. Kan:du sjunga — ja, mild är dufvan — lefver hon? (Pen döende smålog.) . Jo, jag visste : väl det;.— trogen är hunden — lefver troheten? (Äter ett smålöje.), Men ser du; lammet, det oskyldiga, som lider, som dör utan att klaga — (en suck) — hvarföre har jag klagat? Det blef tyst — hon skildes från lifvet meå en fråga. Gud ske lof! suckade rådet, men Emma störtade ned och kysste. sin mors kallnande hand. Der var åter dufvan framme — hon den väna, som så envist återvänder med sitt oljoblad. Men intrycken kunna ej vara evigt. Tanten påstod att svart klädde Emma alldeles förträffligt; spegeln och hennes beundrare sade detsamma; Påfogeln kom igen, och dufyan flög bort för. att vänta — vänta länge. innan hon blef kallad:tillbaka, Rådet giite om. sig med en fru utan svärmeri ; hon var en förnuftig. qvinna, som. på skillingen kände rådets värde. Emma förlofvades för sex veckor sedan. med en löjtnant;