Aftonbladet – 19 december 1856, sida 6

lopsdag. Men just nu i afton hade er ganmal, besynnerlig folktro plötsligt runnit henne i hågen. Man plägade nemligen i hennes unga dagar säga, att om någonting icke satt riktigt på ett lik, öm endast remsan icke var slät eller mössan satt på sned, så skulle den döda i sin likkista ännu under mullen sträfva att sträcka fram sina händer och söka ställa paryren i ordning. Blotta tanken derpå gjorde henne nervsvag. Hu! så du talar, mormorl! gade dottren rysande. Nu ber jag er, barn, fortfor gumman med ett särdeles allvar och dock tillika leende på ett eget sätt öfver sitt besynnerliga infa!l, att någondera af er, då er moder är svep! och ligger i sin likkista — att ni då håller en spegel öfver mitt ansigte. Hvem vet or jag icke då måbända kastar en hastig blick deri, för att efterse att allting sitter riktigt ! Gamla och unga, alla drömma vi om gre!var och minnesvårdar,, yttrade halfhögt dena främmande ynglingen. Jag undrar hvad sjömannen känner inom sig, då skeppet sjunker, och han, okänd och utan namn, finner sin graf i oceanen — denna vida och nam:.lösa grift. För en stund hade den gamlas hemska hugskott så inverkat på hennes åhörares sinnen, att ett olyckebådande ljud! uti den mirka natten, liknande rytandet af en orkan, hade vuxit till ett djupt, hemskt, förfärligt dån, innan den åt döden invigda gruppen förnam det. Hela huset och alit och-alia deri darrade; jordens grundvalar skakades, liksom om detta fasaväckande dån varit en siö: i domsbasunen. Ung och gammal utbytte en enda vild blick och stodo ett ögonblick bleka, förfärade, mållösa och utan förmåga 3 röra sig. Derpå frambröt liktidigt samma vilda skrik öfver allas läppar. Bergraset! Bergraset I Detta. enkla ord kan:sendast antyda, ick måla den outsägliga fasan vid katastroc De arma olycksoffren rusade ut från huset och togo sin tillflykt till ett i deras tanke säk