Aftonbladet – 19 december 1856, sida 5

gj mänhet böra inrymmas i rikets grundlagar eller icke r) då man ansett stadgandenas större eller mindre vig böra bestämma principen, och dervid lemnat åsid j) den skilnad som eger rum mellan offentlig rätt oc så Privaträti. I förevarande fråga vore för tal. alldele , I tydligt, att lika visst som det allmänna stadgandet on -) tryckfrinetens tillvaro såsom rättighet tillbörde de förra; lika visst tillhörde de speciella föreskrifter nn ;I för denna rättighets utöfvande den senare. Detvar a I grunden till tal:s bifall. Härifrån skulle han doc 2) varit förhindrad, om ej K. M:ts vid förra riksdagen ) afgifna proposition tydiigen angifvit, att tryckfrihetsförordningen tills vidare såsom civillag skulle qvarstå. -) Nekade att någon inskränkning i tryckfriheten vore r I ifrågasatt... Frågans ställning blefve genom förslaD a gets antagande densamma som förut. Att förändring framdeles kan inträffa, vore visst möjligt; men en sådan förändring kunde lika väl blifva en utvidgning . som en inskränkning. Den enda anledning till beI tänkligheter vore det anmärkta redaktionsfelet. Men derpå borde ingenting i hufvudsaken bero, då hvarje javensk man vore tillerkänd en sådan rättighet som där föreslagna lydelsen af 86 R. F. ionehåller, I den fasta öfvertygelse att ej den ringaste inskränkning genom förslaget vore åsyftad, skänkte talaren detsan ma sitt bifall. — Bondeståndet. Jernvägs).rågan i plenum den 6 December. Per Erik Anarsson uppträdde först i detta ämne. Han var långt ihån att vilja frånkänna hr Ericson hans stora meriter, men detta behöfde icke innebära ett vitsord, att han Vore ensam i sin sak eller den ende, som förstod jernvägsbygnadsföretag. Han har grundat sin öfvertygelse på utländsk erfarenhet, hvilket talaren ansåg icke vara så bra, då Sverge har allt för många egendomliga förhållanden att från början afse. För sin del kunde Per Erik Andersson, med den specialkännedom han eger om provinserna Vestmanland och Upland och med afseende derpå, att den förnämsta såväl Varusom personaltrafiken på en längre jernväg är den, som eger rum på vägens mellanstycken, der den Ömsevis ingår på och lemnar jernvägen, och icke den, som följer vägens hela längd från den ena ändpunitten till den andra, icke annat än ogilla hr Ericsons förslag att lägga jernvägen söder om Mälaren. De båda norra provinserna äro måhända de bördigaste häromkring och hafva redan nu: en rörelse, som troligen skulle betäcka kostnaderna. I detta fall ut.bärdar väl icke linien Örebro-Stockholm söder om Mälaren någon jemförelse med linien Orebro-Stockholm norr om samma sjö. Det är tydligt, att man bör utgå från den grundsatsen att jernvägen hör läggas der afkastningen gerom landets redan varande odling kan påräknas blifva störst och betäcka kostnaderna; att anlägga jernvägar för att framkalla nyodlingsföretag, dertill hafva vi ännu icke råd, :tan måste i första rummet vara betänkta på att så vidt möjlig få räntan på anläggningskostnaderna; samt den årliga underhållssumman betäckta. För öfrigt ansåg talaren största delen af den jord, som kan odlas i Södermanland,; redan vara odlad; ty han hade der funnit åker ända upp i bergen. I afseende på det militärx. skälet af banans läggande söder om Mälaren föratt hastigt kunna föra större truppmassor till Stockholm; ville Per Erik Andersson hemställa, om det kunde: vara välbetänkt att låta fienden utbreda sig öfver den bördiga Uplandsoch Vestmanlandsslätten ? Skulle det icke i detta afseende: vara bättre att hafva en jernväg; på hvilken trupper kunde framskaffas till denna slätt för att möta fienden, istället för att stanna på södra sidan om Mälaren medan han utbreder sig öfver slättlandet på den norra? I fråga slutligen om de bäda jernbanornas sammanbindning genom en enda bangård inom Stockholm ansåg talaren det vara omöjligt att draga vägen öfver Riddarholmskanalen. Stockholms stad, som innesluter så många förmågor, har likväl på många år icke kunnat komma till stånd med ytterligare en bro öfver strömmen, och det ingalunda för kostnadernas skull, utan till följd af helt andra svårigheter. Per Erik Andersson ansåg troligt, att de stora broanläggningarne, som skulle erfordras för jernvägens dragande först öfver Mälaren, derpå öfver Riddarholmskanalen och så åter öfver Mälaren, skulle stöta på så många oförutsedda svårigheter; att kostnaderna säkert skulle bli större än för två bangårdar. För handeln måste det vara bättre att bafva två bangårdar, då säkert icke varor föras till Stockholm för att genast afgå norrut, utan vanligen först uppläggas i härvarande grosshandlares magasiner för att sedan i mån af behof afsändas till de orter, som deraf äro i behof, etler för att förbrukas på platsen. De resande lära icke heller i allmänhet komma hit för att blott göra resan omkring Mälaren och genast begifva sig vidare utan att här uppehålla sig. Erinrande om hvad han förut anfört derom, att den förnämsta trafiken på en jernbana af större längd är den, som förefinnes på vägens mellanstycken och icke den, som går från ena ändpunkten till den andra, till följd hvaraf man måste afse sådana trakter, som genom tillräckligt stor produktion kunna underhålla denna mellantrafik, förordade talaren det förslag af sakkunnige män, som utgår på att vägen skall läggas norr om Mälaren, nen önskade i detta fall, att den skulle gå till Örsundsbro samt defifrån till Upsala och Stockholm. Tan ville lägga hvar och en på hjertat att icke ifventyra statens medel på jernvägar genom ouppdlade trakter, der de icke kunde bära sig. Olof )lofsson och Anders Jansson instämde. Sköldberg från Örebro län erinrade till en början, tt han är komiterad från vestra delen af Nerike, om af vestra stambanan, efter hvilket förslag som elst, skulle bli genomskuret, och för egen del är lideles ointresserad, emedan han i alla händeler skulle få så nära till jernvägen, att skilnaen ej är nämnvärd. Han ville likväl uttala sin sigt, emedan det är angeläget att ett dylikt stort öretag ordnas så, att det i möjligaste måtto lönar sig, medan i annat fall ej allenast detta företag misslyckas, tan äfven ovilja och misstroende till alla dylika uppstå. emför man nu trafiken på södra och norra sidorna m Mälaren och Hjelmaren, så finner man lätt den fantliga skilnaden dem emellan, och om det icke an nekas, att ju städers uppkomst och förkofran Ni småler åt mig.. sade han gielf leende