Aftonbladet – 19 december 1856, sida 5

nad från den yttre verlden i stort, gom inom hvarje huslig krets alltid borde bibehålla ett heligt ställe, dit ingen främling finge blicka in. Men denna afton dref en profetisk sympati den bildade och finkänslige ynglingen att öppna sitt hjerta för de okonstlade bergsboerne, och förmådde dessa att möta honom med samma öppna förtroende. Och detta var ju äfven som sig borde. Äro icke de band, som knytas af ett gemensamt öde, ofta starkare än slägtskapens? Grunddrageti den unge mannens karakter var en bög och ädel ärelystnad. Att lefva bortglömd och okänd hade han nog uthärdat, men icke att blifva förgäten efter döden. Ena okuflig åtrå att kunna verka något stort hade småningom öfvergått till hopp, och detta länge närda hopp hade slutligen allt mer mognat till visshet, att, så okänd hans bana ännu var, ryktets stjerna dock en gång skulle sprida sin klaraste glans deröfver, om äfven kanhända icke så länge ban sjelf ännu trampade den. Men då efterverlden en gång skulle blicka tillbaka på det dunkel, som nuw höljde hans lif, skulle den häpna öfver det ljus, som derutur med allt bögre glans strålade emot den, och tilistå, att en rikt begåfvad ande tillryggalagt vägen från vaggan till grafven okänd och obemärkt. Och dock, utropåde främligen, med glödande kind och flammande öga, och dock bar jag ännu icke uträttat någonting. Skulle jag i morgon försvinna från jorden, skulle ingen veta ens så mycket om mig som ni; att en namnlös yngling i skymningen kom till eder hydda från dalen, öppnade sitt hjerta för eder under aftonens förtroliga samtal, vid soluppgången styrde sin väg genom bergpasset vidare och sedan aldrig mer hördes af. Icke en enda varelse skulle fråga — hvem var han? — hvart gick ban? Men jag kan ) dö innan jag uppfylt min bestämmelse. Då må döden skörda mig, ty då har jag bygt mig ett monument för sekler ! — Det framyste en så naturlig och verm entusiasm i lessa abstrakta drömmerier, att den okonstade familjen fullkomligt uppfattade och förstod denne unge mans känslor, ehuru de voro någonting alldeles nytt för den. Han sjelf, nabt inseende huru en sådan patos Jätt unde närma sig det löjligas gräns, rodnade ljupt öfver den värma, till hvilken han låtit örleda sig.