Aftonbladet – 15 december 1856, sida 2

tryckfrihetsförordningen till civil lag, så kan man lätt genom bearbetnivgar vinna tre stånds bifall till hvilket förslag som helst. Man har såsom skäl. för denna förändring anfört faran af vissa. tidningars samhällsupplösande läror, men talaren kände ingen mera samhäkllsupplösande lära än den; som gioge ut på att tillintetgöra tryckfriheten, och trodde att konupgens rådgifvare skulle önska att hassken ogjord. Grefve Posse, G. Ehuru det icke är något tvifvel att propositionen kommer att afslås, är dock denna proposition ett faktum, som klarligen ådagalägger att ett attentat mot tryckfriheten blifvit försökt. Man bör derföre ej blott afslå denna proposition, utar göra detta så, att lusten må förgå att en annan gång komma igen med något dylikt projekt. Jag villhär ej tala om gamla män, för hvilkas åsigter man kan hysa aktning äfven om man. ogillar dem; utan om det unga parti, hvars representant var den förste som här hade ordet och som sökte kasta hela skulden för detta förslag på regeringen. Hur hänger det tillsammans, att samme man, som nu yrkar förslagets förkastande, vid sista riksdag med hela sitt parti yrkade; bifall till, detsamma ? Han;har pu uttalat den mening att man borde. borttaga tryckfriheten ur grnudlagen för att kunna lämpa den efter tidsomständigheterpa; en annan gång vill man kanske af sammå skäl alldeles boörttaga den.: Ingen kan djupare beklaga tryckfrihetenå missbruk än just dess vänner, men här är ingen fråga väckt om att afbjelpa bristerna och missbrukeo. Talaren erinrade i öfrigt huru allting, religion, vetenskap, eganderätt m. m. kuhbde missbrukas. Ej under att tryckfriheten således ock missbrukas; men den må hellre missbrukas, än bringas i fara att förtryckas; ty. en tryckfrihet med: missbruk är dock. bättre än ingen, .. Vilja, vi ha tryckfrihet, så, måste, vi äfsen:i viss, mån underkasta oss dess missbruk: Man säger: om tryckfriheten 1809 såsom-en späd planta behöfde: omgifvas med grundlags skydd, så är det nu betryggad. : Jalivårt jand, men buru ser det ut i andrå länder? Och hvem kan förutse hvad tidsomständigheterna kunna medföra? Man säger vidare: om friheten går underi det öfriga Europa, så måste vi också gå under i den allmänna reaktiohens ström. Men historien lärer att de små folken just varit de starkaste kämparne för fribeten. Sverge var icke mäktigt då det för 200 år sedan kämpade för Jjusets och frihetens sak, då Sverges adel skar sina vackraste lagrar; talaren slutade. med att uttala den. förhoppning, att. Sverges adel också nu icke skulle träda i reaktionens tjenst, utan kämpa för frihet och tryckfrihet; Grefve af Ugglas uppträdde mot den anklagelse, som den siste talaren slungat mot den mäjoritet hvilken förra riksdagen biföll förslaget. Det är vanligt, sade han att ståndet af denne talare får uppbära förebråelser, hvilka i hans föredrag äro en sorts retoriska figurer och således ej torde betyda så mycket. Hvad som föranledt talaren och sannolikt äfven måjoriteten inom ståndet att vid sista riksdagen gifva förslaget sitt votum, var att talaren gillade förslagets g-undid, att endast tryckfribetens allmänonaste bestammelser böra ha plats i gruudlagen: Sådant är förhållandet i Norge. Anklagelsen : mot. regeringen att vilja borttaga tryckfriheten trodde talaren ej allvarligt menad. Talaren skulle derföre ha -voterat för förslaget, om det åtföljts af förslag till civil tryckfrihetslag. Hr Tersmeden, P. R. Det förslag, hvars öde i dag kommer att afgöras, har ända från sin uppkomst hos tryckfrihetens vänner rönt detlifligasie motstånd, och icke ens hos denna frihets vedersak-re förmått tillvinna sig annat än tämmeligen matta sympatier. Att i våra dagar pressen är en makt; och såsom hvarje sådan -ej sällan missbrukad, torde väl ingen vilja förnöka.. Men för mången synes den gifna följden häraf ej vilja blifva rätt klar, den nemligen, att all i det allmäbna politiska lifvet djupt ingripande makt måste konstitutionelt bestämmas, och dessa bestämmelser sålunda i och för sig inom fria samhällen ega en konstitutionel natur, om man ock i vissa stater, der fribeten varit äldre än lagen; och den allmänna andans inflytelse på statsskicket obegränsad, ej ansett sig böra inrymma dem en plats bland grundlagarne, enär den rätt, som utgör deras föremål, haft sin rot i en genom sekler utbildad frihet. I vårt land deremot har denna rätt af ålder varit föga känd, med en viss osäkerhet brukad, ofta fjettrad, och vårt nuvarande samhällsskicks grundläggare handlade derföre med klar besinning och djupt i framtiden inträngande blick, då de med:grundlagshelgd omgärdade en ibland de vigtigaste af svenska folkets frioch rättigheter. Jag vill ej här upprepa alla de grunder, hvarmed förslagets mötiver redan vid förra riksdagen inom stånden och öfver hela landet blifvit vederlagda, utan nu blott fästa uppmärksamheten deruppå, att då man förutsätter, att några allmänna ordalag i en af regeringsformen, hänvisande på en ännu oskrifven civillag, skulle utgöra en garanti för tryckfribeten, synes man ha förgätit, hura föga några dylika ord i enyvannan S förmått betrygga samvetsfriheten emot särskilta lagar, hvilka voro skrifna förut, och sålunda bortanses genom berörde upphäfda. Af Englands exempel ha vi sett, att den mest utsträckta tryckfrihet ganska: väl kan stå tillsammans med den djupaste aktning för monarki och landets lagar. Det är ej pressen, som skapar det allmänna tänkesättet, det är tvärtom detsenäre, som bildar den förra. Pressens oarter, så snart de mera allmänt framträda, beteckna en viss sjuklighet, en svaghet i det allmänna tänkesättet, som då röjer ett olyckligt behof af det dåliga, hvarföre man gjorde häst att stämma det onda flödet i. bäcken hellre än i ån. Hvad som åter utgör. pressens allmänna förtjenst,-är att vara. ett uttryck, ett organ för landets opinion, ett slags eolsharpa; som i fullständiga ackorder återgifver de ljud, hvilka spridda utgå från nationens medvetande, Till hämmande af pressens öfverklagade missbruk, till nödiga reformer i ansväarighetssystemet är jag villig att lemna min röst; sådant kan vinnas på den i våra nu gällande grundlågar utstakade väg, och jag är förvissad. om, att ett ändamålsenligt förslag i denna riktning ej skulle möta hinder inom något enda stånd; en moisatt förmodan innebure en förnärmelse, -livartill jag ej vill göra. mig skyldig. Men till ett förslag, sådant som detta, till sina följder innebärande en rubbning af det tyvärr nästän enda värn vi ega i ett land med splittrad representation ; och förvisstad kommunalfribet, kan, bör och vill jag ej lemna, min röst. Må vi ej genom blindt ifrande mot. denna makts missbruk afhända oss de i densamma nedlagda; 0värderliga kontroller emot en annän makts missbruk. Förslagets förkastande i tvenne andrå stånd kan tagas för gifvet, och tryckfrihetsförordningen lärer väl sålunda få behålla sin grundlagsnatur, Men det höfves Sverges ridderskap och adel att, ehuru dess röst hu ej bestämmer utgången, här uttala ett manligt ord, vittnande om jusets ridderskap och frihetens adel. Och då mången inom detta hus visat sig kunna med ära föra äfven ordets vapen, och ingen bland oss lärer finnas, som ej i mer eller mindre mån erfarit dess bildande inflytelser, låtom;oss. ej bortkasta pennans svärd, icke afkläda oss tryckfrihetens sköld. Friherre Stael von Holstein instämde i. ogillande så väl af den regering, hvilken afgifvit propositionen, som ide ledamöter af: konstitutionsutsköttet, genom hvilkas åtgörande den blifvit hvilande. Hr Adelborg. Då vårt nuvarande friare statsskick började, bestämde man att tryckfrihetslagen skulle vara grundlag. Man ville hafva; tryckfriheten betecknad såsom ett omistligt språkrör, hvarigenom allas, den rikes som : den fattiges, den bildades som den obildades, röst skulle höras. Att vilja rubba denna grundlag är derföre ett brott. Män har också kanske mer än som egentligen behöfts uttalat sitt ogillande. Sakens vigt fordrar dock, att man också uttalar sitt missnöje med en press, som missbrukar sin makt. I stället för att borttaga tryckfriheten ur : grundlagarne, borde man uppgifva nödiga förändringar mot missbruken. . Sådana varna i talaponag. tarti