Aftonbladet – 15 december 1856, sida 2

vore obefogadt. Talaren erinrade derom, att detredan nu ligger i 3 stånds makt att ligga sådan skatt på pressen, att all tryckfrihet kan bli omöjlig; men derföre hyser man ingen fruktan. Grefve Anckarswärd var villrådig hvilketdera vore måärkvärdigast, den kongl. propositionen eller grefve Lagerbjelkes yttrånde om densamma. Talåren instämde fullkomligt i detta hans yttrande om regeringen, men det var oväntadt att af ordföranden i sista riksdags konstitutionsutskott, som då tillstyrkte denna proposition, nu få höra sådant. Det hade varit konstitutionsutskottets plikt att undanrödja obehaget af så beskaffade öfverläggningar som den närvarande. Detta hade skett om konstitutionsutskottet ej tillstyrkt förslagets hvilande. Grefve Ugglas har misstagit sig ; det har ej berott af ståndets majoritet att göra förslaget hvilande; sedan konstitutionsutskottet tillstyrkt detsamma, måste det hvila. Grefve Ugglas bar äfven talat om norska grundlagen och att tryckfriheten i densamma endast blifvit bestämd i sina grunddrag; kunde grefven ställa så till att vi blefve i åtnjutande af densamma. och af det norska representationssättet, så hade talaren ingenting emot likhet med densamma äfven i detta-fall, men till dess är det bäst som det är. Bestämmelsen om hvad som skall förstås med tryckfribet är äfven i det hvilande förslaget ändrad. Förut hette det att alla handliogar etc: må till tryck befordras; nu är ordet alla föreslaget att börttagas. Tålaren instämde i öfrigt med grefve Posse. I egenskap af en bland de verksammaste ifrarne för grundlagens antagande 1809, hvarom talaren erinrats genom sjelfva den kongl. propositionen, som blifvit daterad årsdagen af det datumssom tryckfrihetsförordningen bar, protesterade talaren mot förslaget. -Talaren skulle våldföra sin känsla, om han skulle yttra sig om statsmånnaegenskaperna -hos dem bland konungens rådgifvare eler andra personer, söm aktivt eller passivt understödt förslagets dragande under svenska folkets representanters öfverläggning. Friherre Cederström, A., uttalade den önskan att man vid minnet af indragmngsmakten måtte motsätta sig detta förslag, genom hvars antagande vi snart skulle upphöra att vara fria män. Hr Gripenstedt.s I denoa fråga är det två saker man kan forutsätta; den ena, att ingen svensk finnes som vill. borttaga tryckfriheten, hvilken blifvit ett allmänt behbof och genom hvilken folkets inre lif har tillfälle att uttala sig. Ville någon försöka sådant; kunde man på honom lämpa Talleyrands yttrande: det är mer än ett brott, det är en dumhetn. Den andra förutsättningen är, att tryckfribeten svårt missbrukats. Medborgare hafva blifvit kränkta till heder och anseende, regering och myndigheter på försåvligt sätt misstänkta för afsigter som ej funnits; religiösa och sociala läror hafva framstälts af beskaffenhet att leda till allmänhetens förvillande. Och huru har annat varit möjligt med en så beskaffad tryckfrihetslag, som vår nuvarande; en lag, som tillåter att domare tillsättas af den, som sjelf skall dömas, och sålunda borttager dor arens förnämsta egenskap — oväld; en lag som tillåter att begagna sansvarig utgifvare, hvilket är ett hån emot allmänna förståndet och en skandal för juridiken. Hvad som sålunda visat sig skadligt för allmänt och enskilt väl, tarfvar ändring, Härtill finnas flera utvägar. Antingen kan man låta lagen vara som den är och endast söka afhjelpa bristerna; men med vår fyrdelta representation, hyste tal. tvifvel om sådant läte sig göra. Ena annan utväg vore att betrygga sjelfva rättigheten, men göra den beroende af samma lagstiftning, hvaraf vårt lif och vår välfärd i öfrigt bero, helst dervid ingår en betryggande omständighet, hvilken nu ej förefinnes, att nemligen högsta domstolen, landets högsta juridiska myndighet, skall yttra sig öfver hvarje sådant förslag, Det: är denna utväg regeringen föreslagit. Man nökar: nu att rättigheten blifvit tillräckligt betryggad, Tal. trodde ej at så vore fallet; men om regeringen misstagit sig, nå väl! Det är menskligt att misstaga sig! Man bar dock innan förslaget framstäldes sökt råd hos flera personer som man trott förstå saken. Ett ovästadt skäl är den försåtliga afsigt man tillagt regerivgen. Man framställer saken så som vore valet uppstält emellan ingen tryckfrihet och en bristfälligt ordnad tryckfrihet; påståendet om att regeripgen åsyftat iovgen tryckfrihet är att förutsätta hvad som skall bevisas, hvilket tal. kallade contradietio in adjecto(!). Iunan man visste om förslaget antoges, hvartill skulle ett förslag till civillag tjena? Pen vu gällande tryckfrihetsförordningen skulle källa tilts avnat förslag kunde -äntagas, Alt propositionen skulle väcka klander var lätt att förutse. Den har ciså af allmänna tänkesättet mottagits med tvekan, oro och fruktan. Regeringen har derföre ej ansett sig böra ifrigt fullfölja sitt förslag. Det är också mera en samhällets-ön regeringens angelägenhet. Om svenska folket då. hyser farhågor för förslaget, så vör detta stänkesätt, om än felaktigt, ej våldföras, utan respekteras, Det är således ej skäl att påyrka förslagets åntsgande, utan må det falla och må detta fall, om man så behagar, betraktas såsom en seger öfver en fiende, som i sjelfva verket ej fins till. Det betyder föga mot att misstroende skulle finnas mellan regering och folk, — Talaren slutade med utislande af den förhoppning, att man på annan väg måtte komma till ett af bägge statsmakterna önskadt mil, missbrokens afskaffande. Friherre Raab, 4. C. Då endast en talare förordat förslaget och en konungens rådgifvare nu på sätt och vis yttrat sig för detammas förkasiande, ville talaren endast yttra sig för att förekomma: sgengångare, af detssmma. Man har sagt att tryckfrihetslagen i andra länder är en civillag; men. på hvad fot står också der tryckfriheten? Man har vidare sagt, att tryckfriheten är val vårdåd i dep: kongl. propositionen, men hvsd som lofvas i grundlagen, -kan tagas tillbaka i civillagen. Jemförelsen med lagstiftningen för Hf, ära och gods är ej riktig; ty då mån vill straffa smådaren, kan man i uppbrusningen gå för låogt och i en tvär vänd; qväfva tryckfriheten. Det är äfven skilnad mellan en högst beskattad och en hindrad tidning. De hö -.eskattade blifva i alla fall ej olästa, Man vet ej bur en nya juryn skulle komma se ut. Pressens gift kan ej skada redliga medborgare; åtminstone har ingen genom dessa nidingsdåd lidit värre än han genom det mygande förtalet skalle ha. lidit, Tal. önskade förndringar, men i grucdlagsenlig form, och ville så djupt som möjligt nedmylla förslaget. Hr Hjerta, L. Eno konungens rådgifvare. har. proesterat emot att regeringen velar stympa tryckfriheten. Då konungens rådgifvaie äro fullt hederlige och svenskt sinnade män, som säkert trott sig gagna ribeten, så här man ej skäl att betvifla en sådan försäkran. Men man kan hysa olika begrepp om hvad som förstås: med tryckfrihet. Då förslagets srundide funnit försvarare, bade tal. uppträdt för att undanrödja hvarje tanke härpå samt visa att det är nödvändigare hos oss än avnorstädes, att lagen om tryckfriheten är grundlag. ; Vi kalla oss ett fritt folk, men utan tryckfriheten skulle det vara illa bestäldt med hela vår frihet. Enligt regeringsformen eger konungen dels att organisera alla allmänna inrättninsar utom hvad som är nämdt i allmänna lagen, vidare att till embeten och tjenster (utom till biskopar och borgmästare) utnämna hvem han behagar, slutlisen har han eneåtdsmakt i hela demekonomiska lagstiftningen, hvilken ej blifvit närmare begränsad of r 1809. Härigenom kan konungen, om han vill åct, reskrifva: huru: en svensk man skall med sina bän(ers verk föda sig, hvad han skall äta ock dricka, samt huru han skall klåda sig. Konungen har denna valt, och skråförfattningar asiat öfverftodsföroranin5; Å . De he tr ta ör bese nn Akten. Deana oändr kyrkan och krigsåren rage iga makt är chdas; tempererad al statsrådets ansva. eh we ss beviljande af penningmedel, ghet samt ständernss igt för r : Sån dels är det nästan omöjligt för epresentationen ill enighet om en anmälan i afseende på ut komma til t rikets sa n ministör. som försummat rikets sanaskyldiga nyt