Aftonbladet – 13 december 1856, sida 2

i hufvudsaken. Jag önskade att adeln ville besinna detta och frivilligt samtycka. J. Jag bekänner, att jag är mycket bedröfvad öfver denna ställning. J:g vågar för E. M:t öppenhjertigt tillstå, att jag iör min egen del aldrig med godt samvete skulle kunna underskrifva säkerhetsakten; men blir den lsg utan mitt deltagande; så lyder jag den såsom trogen undersåte. Jag trör att bela adeln tänker på samma vis och ej kan förmås att gå ifrån en sådån tanke. K. Ni talar om er bedröfvelse; tro ej att jag sjelf är couleur de rose. Jag har kanhända begått ett stort fel; men det kan ej ändras; jag kan ej gå tillrygga. Kanhända, vore det ock ogjordt, att jag ena anvan tid måste gjuta strömmar blod. Om adeln ingenting vill medgifva, åtminstone i de väsentligare omständ:gheter, så ser jag mig nödsakad att än närmare förbinda mig m-d de ofrälse stånden, och det blir ej min skull, om adeln dervid ytterligare lider. -— Låt oss tala om annat! J. Jag.tackar E. M:t underdånigst för den nåd, hvarmed BP: Mit tillåtit mig yppa mitt bjerta. Den onekligeti ihtfebsänt ste delen af dessa anteckningar är dock skildringen af förbållandet raellan konungen och adeln samt i synnerhet af de konflikter dem emellan, som egde rum under 1789 års riksdag; Berättelsen om föregående delen af Gustafs regeting, ehuru innehållande en mängd intressanta och äfven flera hittills okända detaljer, är efter författarens egna ord endast att anse såsom en inledning till teökningen af denna märkvärdiga riksdag, så rik på sällsamma episoder. Det var också sällsynt stora krafter som här stötte emot hvarandra. Å ena sidan Gustaf sjelf med en jetnvilja, som man ej skulle tilltrott hans vekliga batur, gehormätifvande sina syften med alla de medel, som bans på en gång smidiga och våldsamma, veka och energiska ande stälde till hans förfogande. ÅA den andra sidan ett af minnena från sin herrskaretid och en aristokratiskt-republikansk anda genomträngt oppositionsparti, som bland sig visserligen räknade många Hketsiga partigängare och äfven flera personliga ovänner till konungen, men dock äfven sådane män, som Axel Fersen, Rutger Maclean, Frietzsky, Adolf Hemilton jemte några andra män, som i konungen eidast motarbetade despoten. Verkligt dramatiska så till sittationetna som karaktererna äro de af memoirförfattaren skildrade uppträden dels på riddarhuset, dels på rikssalen, som dessa kollisioner föranledde. Vi erinra ni blott, utom de redan nämda, om den sällsamma sessionen på fiddärhuset den 27 April, ofta förvexlad med den på rikssalen den 17 Februari, då konungen, eskorterad af hufvudstadens pöbel, begaf sig från slottet till riddarhuset, der han sjelf fattade klubban; och med en ömidighet och kallblodighet utan exempel, under stormande protester, förklarade ett nej för ja. Ännu sällsammare än det våld, som härigenom titöfvades, är det, att ingen protest höjdes mot den oformligheten att konungen förde ordet vid ett stånds öfverläggningar, liksom det ej beller var ovanligt att vid plenum plenorum på rikssalen konungen irlät sig i diskussion med ståndsmedlemmarne. I sjelfva verket synes också ingen bestämd ordning varit gällande för riksdagsförhandlingarne, hvarföre äfven dylika ingrepp, sont nu skille synas oss af det mest revolutionära slag, ej väckte någon betydligare uppmärksamhet. Många af dessa scener äro af den gripande effekt att vi måste beklaga, det utrymmet ej tillåter oss meddela våra läsare några ibland dem. Vi hänvisa derföre till boken sjelf, som så väl genom stilens antika klarhet, som den lifliga, på många ställen storartade skildringen är ett bland de intressantaste bidrag, som vår historiska litteratur på senare tid erbållit