Aftonbladet – 13 december 1856, sida 2

hörde den redlige vännens oförstälda klander, utan äfven ofta tycktes angeligen att genom hans mun höra den omutliga sansvingens rena språk. Att Adlerbeth ej undanhöll den för sin kopung, derom vittna flera af de samtal med bonom han ur minnet upptecknat och som bära alla spår af att vara fullt autentika. Såsom ett af de mest karakteristiska kunna vi ej neka oss nöjet att här anföra större delen af ett sådånt samtal som föreföll emellan konungen och hang frimodige handsekreterare ungefär en vecka efter det stormiga uppträdet den 17 Februari 1789, då konungen ut visade adeln från rikssalen; och blott några dagar efter den minnesvärda 21 Februari, då konungen på samma rum ville med maktspråk tilltvinga sig adelnäå ösintycke till säkerhetsakten och endast genom Adlerbeths föreställningar lät beveka sig att bevilja adeln ud till öfverläggning. Samtalet berättas i Anteckningarne på följanide Bätt:! Jag bör ej oförmärkt lemna ett märkvärdigt samval, som jag hade med konungen den 26 om aftonen, då jag var befald att supera hos H. M:t, ungefär i följande ordalag: Konungen. God afton! Låt oss icke tala politik. Jag. Efter E. Mits befallning. K. Vi tänkä deruti olika, men derföre äro vi lika goda vänner ändå. J. Det är ett prof af E. M:ts vanliga nåd. — Koaungen afbröt dervid, och talade en stund med kanslirådet v. Rosenstein och statssekreveraren Schröderheim, men fortfor derpå mkbd mig yttetligare: K. Hvad sägef ni om der, att 1756 grefve Fersen i sjelfva bondeståndet lät gripa och bortföra några -iksdagsbönder, som missfirmat talmannen Olof Häåkansson? Det skedde under en fri regering, och likafullt talar ingen derom, men pu skrika alla öfver le arresteringar jag funnit mig nödsakad till. — Men uu äro vi åter i politiken. J. Befaller B. M:t att jag skall Säga inin tanke derom? K. Ja. J. Utan att gå in i omständigheterna af -den omförmälda bändelsen 1756, emedan jag ej tillfyllest känner dem, vågar jag anmärka, att allmävheten lättare rörgäter våldsamma steg af ett parti, än af en kosung. Motpartiet tröstar sig med hopp att en anvan gåog återtaga sitt välde och få hämnas. Det år icke så med en Hätioh mot sin konung. K. Emellertid äro de största våldsamheter begångna under det man mest skröt af frihei. J. Jag fruktar att Sverge aldrig egt någon rätt frihet. Detta är en lika olycka i alla tider. K. Men hvad har ni då så mycket emot säkerhetsakten? J; E. M:t befaller att jag talar uppriktigt. Jag väntar mig först föga säkerhet af en akt, för hvars genomdrifvande personliga säkerheten uppenbarligen rubbas och medbörgare utan åklagare, utan rättegång inmanas i arrest. K. Detta är oundvikligt vid alla revolutiover. J. Uppriktigt sagdt; jag älskar icke revolutioner. De äro blott medel att utföra den starkes rätt; Je tysta och qväfva lagarne. Rättvisan, bygd pålagens föreskrift, är likväl den varaktigaste, ja, den nda rätta grunden både, till allmänt och enskilt väl, både till rögenters och undersåtares. K. Med så snörräta tänkesätt skulle man aldrig kunna uträtta något stort. Men hvad säger ni om innehållet af säkerhetsakten? J. Att den förer till en oinskränkt despotism. K. Då var Gustaf Adolf också despot. J. Gustaf Adolf, så väl som flera konungar, har ofta titofvat eö vidsträcktare makt, än regeringslagarne föreskrifvit; men säkerhetsakten tillägger E; M:t mycket större rättigheter än Gustaf Adolf egt. 1 i säkerhetsaktan tillägger konungen all både lagskipande och verkställande rhakt, då det heter, att han eger styra, freda, frälsa, försvara riket, börja krig, sluta förbund, göra nåd, återgifva lif, ära och gods, förordna om alla rikets embeten, som med inJödde svenske män besättas böra, samt handhafva lag och rätt och öfrige riksvårdande ärenders skötsel, på sätt honom nyttigast synes. K. Hvad lagskipningen beträffar, kan detta hjelpas med en punkt näst efter orden lag och rätt, samt förklaras då i25, som säger: att konunger skall styra rike sino efter Sverges lag J. En ytterligare osäkerhet ligger i de orden af I , att E. M:t efter dess höga -godtfinnande förordnar om alla rikets embeten. E. M:t har då rättighet at afsätta embetsmän utan ransaknipg och dom: K Jag äroar vid aktens utfärdande undantaga alla do mareembeten. I de öfriga, särdeles landshöfdiogesysslorna, är denna makt mig alldeles oumbärlig, dock sänker jag ej utan i högsta nödfall att. utöfva den Den tillkommer mig redan i de så kallade förtroende-embeten, oth ni vet, huru sällan jag derifrån skilt någon met sin vilja. Annars eger sjelfva konungen i Eogland denna rättighet. J. Konungen : England eger, efter mitt begrepp, ingen annan ostri dig rätt i detta mål, än att ombyta sina ministra och embetsmän af sitt hof. K Jag kan försäkra att han ock afsätter andra embetsmän. J. Jag tör: ej motsäga E. M:t, men tviflar ätt en slik rätt någonsin är honom uttryckligen tillagd, och lärer i det landet ej utan mycket betänkande utöfvas. Embetsmän kunna annars blifva blot:a verktyg af en min dre rättvis monarks röst och icke af lagarnes. Mer jag går vidare till 5 , som säger: att svenska folke eger en ostridig rätt att med konungen rådslå, jemkc och öfverenskomma om bevillhingär: Här nämnas hvar ken riksdagar eller ständer. Svenska folket skull då kunna härom höras och öfverenskomma i sock nestämmor. Sådant vore vådligt för friheten och dess förnämsta kännetecken, beskattningsrättigheten K. Folkets rätt är i denna mycket tydligare ut förd än i 1772 års regeringsform. Läs deas 46 och hvad der om bevillningar stadgas. J. I ett så vigtigt ämne tyckes dock all möjlig klarhet i orda: sätten vara af nöden. Men jag törs ej längre trötta E. M:t dermed, utan förfogar mig till 6 S, som betager ständerna all-rätt att proponera något, som ej konungen till deras öfvervägande meddelar. Jag trodde att lagstiftningen kräfde inbördes och like rätt för konung och ständer att föreslå had ender: funne nyttigt. Konuvgamakten lede ingenting der vid, då kontingen vore obetaget att förkasta det ho oom ej behagade. K. Ifrån ständers rätt att pro ponera härröra alla våra oordningar. Den tilläte jag dem aldrig. J. I allmänvhet synes mig säker hetsakten så mörk, så tvetydig i sin skrifart, at den kan uttydas efter bebag. Rättigheten åter ti en slik uttydning stannar blott i konucgens hand helst 8 S bjuder, att aldrig något försök till ändring uttydning eller rättelse i bokstafliga innehållet få ske. Detta måste vara ett fel af författaren, som e varit nog mån: om tydligheten, men är ett olycklig fel i en grundlag. K. Den har dock blifvit öfver sedd af lagfarne män. J. Jag fruktar att antinger hafva de ej varit nog upplyste eller nog välmenande K. Saken är nu gjord. Tre stånd hafva på det hög tidligaste antagit säkerhetsakten, och jag anser son en riksförrädare den, som hos dem upptager fråg derom. Adelns utlåtande betyder således ins eatinj